Det här med gejmande

 
 
 
Uuuuu.
 
Måste ba skriva om en till grej innan jag går. Nu när jag är hemma i Uppis kan jag till min stora förtjusning spela Sims eftersom min stationära dator är här. Det är tvåan jag spelar (med många expansionspaket installerade) eftersom det är det som tilltalar mig mest - samt det enda som min uråldriga dator klarar av, haha.
 
 
 
 
 
 
Jag undrar om folk truly förstår hur viktigt Sims är för mig. Det har varit ~the game of my dreams~ sedan jag började med de första versionerna där grafiken var lite halvknackig och ända sedan jag fick tvåan i födelsedagspresent nånstans runt år 2005 (minns att 12-åriga började gråta av lycka när jag öppnade paketet HAHA) har jag spelat det i perioder, eftersom jag i likhet med många andra har s.k. sims-binges där man kan spela typ asmycket under ett par veckor för att sedan lägga undan det helt i flera månader.
 
Så, med andra ord, jag ÄLSKAR the sims (2) och under den tiden jag lanade mycket, både små privata mys-lan och större lan med flera hundra deltagare som Birdie, har jag kört på med mina familjer och byggt upp enorma klaner och historier. Jag har förutom de köpta expansionspaketen laddat ner en massa olika "extragrejer" till spelet samt mods som ändrar i spelkoden så att man kan göra saker som inte finns inprogrammerade i spelet från början och hej och hå. Sims är truly en av mina stora passioner, trots att folk brukar skojretas lite med mig för det :-)
 
 
wiooo
 
 
MEN! Det jag vill poängtera med den här långdragna kärleksförklaringen till Sims är att jag verkligen förstår att folk blir beroende av datorspelande (vilket spel det än må vara), med tanke på hur jag själv kan fastna totalt framför datorn och inte stänga av förrän sent på natten. Jag har under mina år känt en del personer som blivit så fast i olika gejms att det börjat gå ut över skola, jobb och sociala relationer till den grad att de till slut behövt professionell hjälp för att komma ur det, och där har ju onekligen det roliga med spelandet gått över sitt en sorts besatthet som inte känns alltför toppen.
 
I och med det känner jag att det är viktigt att ha en sorts distans till spelandet. Jag älskarrrr att byta om till myskläder, laga nå gött att äta och sen sitta tillbakalutad i stolen med fötterna på bordet och spela mitt Sims, kan koppla av och inte behöva tänka på stundtals jobbiga grejer som plugg och framtida jöbb och allmänt harvande för några timmar - men lika viktigt som det är att få den avkopplingen är det att veta när det är dags att sluta och komma tillbaka till den riktiga världen igen. Hur roligt det än är att hänge sig totalt åt spelandet.
 
Lite funderingar ba. Nu måååste jag verkligen gå och duscha om jag ska vara klar tills det är dags att gå.
 
Todelihoo
 
 
 
 
 

Feministiska debatter i vardagen

 
 
Todelihooo.

Sitter här i det mystiska novembermörkret och tänkte att jag måste klämma ihop ett blogginlägg eftersom det nu gått några dagar utan att jag skrivit och jag ej vill se bloggy förfalla i glömska (dramatiskt). Tänkte först skriva om en händelse som utspelade sig igår, men i och med att jag är på gott humör nu till skillnad från då så skriver jag om det positiva först. Båda grejerna är feministrelaterade, go!
 
 
min standardgif i såna här lägen
 
 
1. Den peppiga grejen: var nyss på föreläsning + efterföljande seminarium på genuskursen jag läser och är som vanligt helt lyrisk och uppe i varv efter att ha fått snacka genus och feminism i tre timmar tillsammans med en engagerad föreläsare och likasinnade kursare. Idag snackade vi om diskursen kring "flickskap" och hur "flickors problematik" konstrueras utifrån gamla könsnormer och att vi behandlar killar & tjejer olika i alla möjliga sammanhang, as well as inom socialtjänsten.
 
Vi pratade mycket om vad man kan göra åt detta och medan det vanligaste och kanske mest givna svaret var att ifrågasätta normer och diskutera och problematisera varför vi behandlar könen på olika sätt (och varför vi ens utgår från att det bara finns två kön för övrigt.....), så var vi väl alla någonstans överens om att det är lättare sagt än gjort och att det typ krävs ett specifikt intresse och passion hos någon på en arbetsplats för att få igång en förändring (exempelvis föreslå att arbetsplatsen ska gå en utbildning för att få ett HBTQ-certifikat) och få de andra att börja tänka etc. Vår föreläsare ba "ja, på det viset har ju feminister fått igenom förändringar i samhället, att någon eller några verkligen brunnit för något och tryckt på det" och man ba hnnngha, jag vill också starta en feministisk revolution på min framtida arbetsplats typ, haha.
 
Vi pratade även om olika grenar inom feminismen, exempelvis Riot Grrrls-rörelsen som uppstod på 90-talet i samband med hela girl power-tänket och hur den grenen mer riktade sig mot vita medelklassfeminister, medan en annan gren kallad Reviving Ophelia (efter karaktären från Hamlet) mer fokuserade på flickor som offer i en farlig, patriarkal värld och ska skyddas och hållas borta från hemskheter typ. Mycket intressant att lära sig mer om olika delar av feminismen och inse att den har så otroligt många inriktningar - samt den oerhörda vikten av intersektionell feminism.
 
 
wiooo
 
Well, det var det positiva, löööööv de där föreläsningarna + seminarierna. Till nästa vecka ska vi ha bestämt oss för vad vi vill skriva om i examinationsuppgiften och jag har typ 43 biljoner idéer, måste bara bestämma mig för något ehe..........
 
MEN! Vidare till den andra händelsen.
 
 
2. Den deppiga grejen: as you might be aware of brukar jag och bae spela en del datorspel tillsammans and that's totally fun, dels spelar vi co op-spel där man ska jobba tillsammans (OH how i miss Lovers in a dangerous spacetime) och dels spelar vi single player-spel där en kan spela och den andra kolla på (exempelvis Bioshock Infinite och nu på senare tid Fallout 4). This is all very skoj and myspys - tills det kommer till spel som porträtterar kvinnor på ett visst sätt och man plötsligt blir slagen i fejset av den röviga sexismen som genomsyrar spelbranschen och känner för att krypa ner i ett hål och avlida.
 
Igår började bae på ett nytt spel och jag ba kul what is this? Tog mig en titt på de kvinnliga karaktärerna för att genast blir totalt putt och avskräckt från att spela. Medan de manliga spelgubbarna hade rustningar och fantasifulla outfits så stod naturligtvis de kvinnliga speltjejerna där iklädda typ bikini och framhävda bröst och rumpor som att det vore en sexylicious photoshoot och man ba kul att det är såhär medlemmar av mitt kön porträtteras i det här spelet då :-))))) blir verkligen sugen på att spela när det så obviously är designat för den manliga blicken och man själv ba värderas efter sin kropp typ :-)))))) YAY
 
Samma sak har hänt förut när jag försökt sätta mig in i spel av en viss typ/lära mig mer om bakgrundsstoryn till vissa gejms och ba men varföööör måste alla tjejkaraktärer springa runt i minimala outfits medan deras manliga counterparts får ordentliga rustningar? Don't get me wrong, i löv bewbs och det här är inget shameande av personer som vill ha små bikinis/whatever på sig, men det blir så fruktansvärt tungt och jobbigt att se hur karaktärerna som tillhör ens eget kön porträtteras jämfört med de manliga karaktärerna och att det typ "måste" vara så i vissa spel för att why not, om man nu kan animera in en väloljad röv som inte tillför något till handlingen så varför ej göra det liksom, höahöahörfhö *dör*
 
 
avgrundsjup suck
 
 
I sann feministanda blev jag rasande förbannad över detta och startade en eldig diskussion med bae som varade i flera timmar, ända från att jag kollat in spelet på datorn till att vi gått och lagt oss och pratade ännu mer i mörkret under täcket. Bae höll med mig och tyckte också det var irriterande att det måste klämmas in en massa sexistiskt skit i spel med hänvisning till den uråldriga myten "sex säljer", men att det är svårt att veta vad man ska göra åt det. Här nånstans ylade jag att man inte behöver spela såna spel då (utan istället spela alla bra icke-sexistiska gejms som finns, fick många bra tips av min vän E, tack!), men det är också svårt eftersom jag ej vill vara kontrollerande och typ bestämma vad min partner ska kolla på/spela - mostly eftersom jag skulle bli rabiat om någon försökte göra det mot mig själv.
 
I SANNING, ETT DILEMMA! Det är givande att diskutera, men jag förklarade också för bae att det emellanåt är svårt att som kvinna vara tillsammans med en man i ett patriarkat, eftersom nyss sagda patriarkat till den största delen kommer verka till hans fördel, exempelvis genom att vissa spel designas för att vara pleasing in the eyes of men och han råkar vara man och därmed tillhörande den målgruppen, medan sexualiseringen sker på bekostnad av mitt eget kön, dvs kvinnor. Jag är således alltid strukturellt underlägsen honom, och han kan aldrig till 100 % förstå min rage och utmattning över att ständigt prackas på sexismen i form av alla möjliga medier runt om en som skapas av och för män, samtidigt som man ska försöka leva i en relation med någon som tillhör könet som förtrycker en.
 
Det blev, som ni säkert kan förstå, en väldigt intensiv diskussion med alla möjliga olika synvinklar och argument utan att man för den sakens skull bråkar, men eventually hade jag fått fram det jag ville säga och kände att min feministiska mission var slutförd - för stunden. Även om jag quite obviously alltid är feminist så kommer det stunder när jag går in i ett vad jag kallar för ~aktivit feministmode~ när jag diskuterar och debatterar och är helt on fire, kan vara upprörd som fan men innerst inne känns det så skönt att ifrågasätta och langa argument och se vad personen kontrar med etc. Även så man utvecklas som feminist, I'd say.
 
 
woopedi
 
 
Hur som helst så började jag och bae pussas efter ett tag och därmed var diskussionen avslutad. Quite fascinating men jävlarrrrr vad förbannad man blir på dat sexism alltså, ragear sönder (som sig bör).
 
Imorrn ska jag åka till Uppsala, har typ en biljard grejer inplanerade i helgen och känner mad pepp.
 
Hej svejs i feministskogen
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spel: The Cave (Double Fine Productions)

 
 
Tjo!

Eftersom jag och bae avverkar co-op spel på löpande band har det nu redan igen blivit dags att skriva om ett annat som vi så gott som spelat ut nu efter bara några dagar. Den här gången rör det sig om plattformsspelet The Cave, som utvecklades av Double Fine Productions och gavs ut 2013. Redan extrapoäng för att utvecklarna har "Fine" i sin speltitel tihi :-)
 
 
Tror vi hittade även denna genom en youtubevideo med tips på bra co-op spel.
 
 
Anyway. The Cave är ett tjusigt animerat spel med karaktärer som påminner om lustiga karikatyrer från någon barnfilm (de läskiga spöktvillingarna där uppe ser i alla fall ut att vara tagna direkt ur någon Tim Burton-rulle), och allting börjar med en berättarröst som introducerar sig som grottan själv och som sedan följer med under resten av spelets gång och lämnar små tips såväl som retsamma kommentarer om allt möjligt. Det finns totalt sju karaktärer (tvillingarna fungerar som en och samma) och man får välja tre stycken för att spela med under sin färd genom grottans slingrande gångar, lite i stil med Trine som jag skrev om tidigare där man också växlar mellan tre olika karaktärer.
 
The Cave går till största del ut på pussel, man måste klara av hinder på vägen för att kunna ta sig vidare och vissa kan i ärlighetens namn vara riktigt kluriga och leda till lååånga springturer hit och dit för att försöka lista ut vilket steg på vägen man missat. Alla karaktärer har sin egen "superkraft" som kan vara just nyckeln som behövs för att ta sig vidare, men sedan kommer man på att den karaktären sitter fast på ett annat ställe och man måste låsa upp något annat pussel först för att den ska kunna ta sig framåt och sådär håller det på, mycket hjärngymnastik och logiskt tänkande.
 
 
Och en del fiender också... 
 
 
Det här eviga klurandet var dock någonting som uppskattades mycket eftersom det aldrig kändes för simpelt, tvärtom blev man snudd på överlycklig när man äntligen lyckades ta sig förbi något svårt pussel och ba "ahaa, det var SÅ man skulle göra!" efter att ha failat 30 gånger på raken. Fick en del minnen från barnspel jag spelade när jag var en liten palt, typ Petsson och Findus-spelen, där man skulle bygga uppfinningar och sånt där för mucklorna och ibland blev alldeles tossig på det var något kugghjul eller whatever som inte funkade. En lite halvpinsam fact är att det var först i vuxen ålder som jag och brorsan lyckades vinna Petsson och Findus i trädgårdslandet eftersom vi apparently var för dumma för det när vi var små........................ host
 
→ Men tillbaka till The Cave. Själva poängen med spelet är att man får lära sig om karaktärernas bakgrundshistoria och deras mörkare personlighetsdrag, eftersom man under sina vandringar kan samla på sig tecknade bilder som visar deras tidigare liv och vad för jävelskap de hittade på då. Berättarrösten, grottan dvs, säger att karaktärerna kan få en chans till redemption där nere i mörkret för att sona sina brott, men det gick väl lite sisådär med det märkte man efter att ha spelat igenom allas story mode några gånger ehe.
 
Så. The Cave är oerhört fint animerat med fantasifulla karaktärer och bakgrundshistorier, nerslängda i en enorm grotta (för seriously, den här grottan är huuuge och vi tappade bort oss flera gånger) och övervakade av berättarrösten som alltså är grottan själv. Det är roligt och clever och håller kvar ens intresse från början till slut eftersom man blir involverad i karaktärernas historia och vill veta hur det gick för dem samt även klura ut alla pussel utan att fuska och kolla upp walkthroughs på nätet (vilket vi bara gjorde två gånger, lovar!). Perfekt för teamwork också.
 
Lycka till!