Film: Captain Fantastic (2016)

 
 
Hej!
 
Denna regniga söndag har jag gjort upp en lång lista på saker jag vill göra idag (låter det bekant?), eftersom jag har min märkliga fascination för listor och känner mig mer strukturerad och klar i huvudet när jag får ner på papper vad jag vill göra istället för att bolla runt det i huvudet. För att ännu mer se till att jag får röven ur vagnen och faktiskt gör sakerna tänkte jag ta och blogga om några av dem också. Här kommer den första.
 
Igår kväll när jag och bae kom hem efter födelsedagsfirande hemma hos mina föräldrar (fyller 24 på måndag men passade på att fira igår då hela familjen var samlad för en gångs skull) tänkte vi att vi skulle glo på någon bra film och till slut valde vi oss för den nyligen utkomna Captain Fantastic (2016). Jag hade läst lite om den tidigare och sett strålande recensioner så den kändes som ett säkert kort. Varnar för *SPOILERS* redan nu.
 
 
  
 
Filmen inleds med att vi presenteras för en man, Ben, som lever ute i vildmarken tillsammans med sina sex barn, som han uppfostrat ensam sedan mamman blev tvungen att leva på institution till följd av sitt dåliga psykiska mående. Barnen har tränats till att vara starka både fysiskt och mentalt då de dagligen ägnar sig åt träning i form av exempelvis löpturer och bergsklättring, samtidigt som de lär sig hantera vapen, ta hand om skador och leva av vad naturen har att erbjuda. De är även drillade rent intellektuellt, då de besitter stor kunskap om filosofi, religion, samhällskunskap, politik och mycket mer.
 
Tidigt i filmen får Ben reda på att barnens moder har tagit sitt liv. Hennes föräldrar, barnens mormor och morfar vill säga, vill inte att familjen ska komma på begravningen då de beskyller Ben för att ha gjort modern sjuk och för att de knappast ställer sig positivt till hur Ben uppfostrar hela barnaskaran ute i skogen. Barnen blir först förtvivlade över att de inte ska få delta i begravningen av deras moder, men Ben bestämmer sig sedan för att de ska åka ändå och så drar hela familjen iväg i en gammal buss och det är på så vis där själva äventyret börjar på riktigt.
 
 
 Barnaskaran.
Alla barnen bär unika namn såsom Kielyr, Vespyr och Rellian för att de, enligt pappan, inte ska likna något annat namn i världen.
 
 
Under resans gång utspelar sig en hel del komiska scener, som exempelvis när äldsta sonen i familjen, som aldrig varit i kontakt med unga tjejer i sina egen ålder förutom sina systrar, får sin första kyss på en campingplats och genast bestämmer sig för att han vill gifta sig med flickan. En annan scen är när familjen hälsar på Bens syster (som inte heller är helt glad över Bens sätt att uppfostra barnen) och systerns familj blir helt chockerade över hur öppet Ben och barnen talar om moderns självmord. Listan kan göras lång, men hela tiden kände jag att blandningen av sorgliga scener och komedi gjorde att jag fäste mig mer vid familjemedlemmarna i Bens familj och deras unika personligheter.
 
För blandningen av allvar och humor var sannerligen något som den här filmen lyckades klockrent med. Det genomgående temat i familjen är naturligtvis sorgen över moderns självmord och smärtan Ben känner kring att han inte kunde hjälpa henne trots att de försökte bygga sitt drömsamhälle i skogen. Det är dock, som jag nyss nämnde, inte bara sorgsna scener där vi får följa hur de olika karaktärerna hanterar dödsfallet, utan många scener med mycket humor, värme och kärlek inblandade som verkligen hjälper till att visa hur mycket de här familjemedlemmarna betyder för varandra och hur de lyckas klara sig genom sorgen tack vare det.
 
Jag kände mig överväldigad av filmen, både under dess gång, när den var slut och nu idag, ett halvt dygn senare. För det första är fotot och musiken underbart vackra och sätter stämningen för filmen redan från början, men det som naturligtvis väger tyngst är det absolut magnifika skådespeleriet (jag förutspår redan nu en lysande framtid för många av skådisarna inblandade här, och Viggo Mortensen som pappa Ben är perfekt) och sättet som filmen grabbade tag i en redan från början och höll kvar ända till slutet. Genom rollprestationerna får skådespelarna karaktärerna att ständigt utvecklas genom filmens gång och vi får ta del av en omskakande berättelse som knappast lämnar någon oberörd i slutet. Det är nästan så att jag vill se om filmen genast, bara av att skriva om den.
 
 
jag 10000 ggr under filmens gång
 
 
Så. Har ni inget annat för er denna regniga söndagseftermiddag skulle jag rekommendera denna film med all min kraft. Den stannar kvar efteråt, det lovar jag er.
 
 
Pusshej
 
 
 
 
 
 
 

Lite kvällsmys

 
 
 
Yuhuu.
 
Klockan är inte mycket, men har ändå cozat ner mig i sängen och valt Ronja Rövardotter som min kvällsfilm. Har redan kollat lite och känner stor nostalgi, tyckte mycket om Ronja när jag var en liten palt, både filmen och boken. Får nussekänslor över Ronja och Birks relation, samtidigt som jag tycker det är jobbigt när hon bråkar med pappa Mattis. Mysfilm all the way.
 
 
Nussar!
 
 
I övrigt drabbades jag av en hejdundrande huvudvärk ikväll, troligtvis till följd av att jag var ute och powerwalkade tidigare under dagen och rörde muskler jag inte använt på ett tag heh. Fick någon keff träningsvärk (?) i ryggen och smärtorna spred sig upp i nacken och slutligen huvudet. Var som en spänningshuvudvärk from hell, fick lägga mig i mörker och vila för att det knappt gick att vrida på huvudet utan att det gjorde så förbannat ont. Är mycket bättre nu men funderar på vad det kan ha kommit av, stela muskler som äntligen rätades ut maybe? Knepigt. Tänker fortsätta PW:a iallafall, känns skönt att röra på sig igen.
 
 
even though my head hurts :c
 
 
Sist och slutligen tänkte jag bara nämna att jag blivit så smått hooked på latinamerikanska filmer. Har inom loppet av några dagar sett Relatos Salvajes (2014) (eng. Wild Tales) och El secreto de sus ojos (2009) (eng. The secret in their eyes). Båda ligger på över 8 poäng på imdb och har varit nominerade för Oscar (varav den senare också vann) samt en massa andra priser, vilket jag kan förstå eftersom båda var riktiga mästerverk.
 
Den första, Relatos Salvajes, består egentligen av sex korta historier som på olika sätt visar hur människor hanterar stressiga situationer. Även om situationerna i många fall målades upp som komiska så präglades de av en mörk humor och stundtals väldigt svåra moraliska dilemman (gjorde lite lätta paralleller till den brittiska serien Black Mirror om någon sett den). Min favorit var historien om kvinnan som på sin bröllopsdag får reda på att hennes nyblivna make haft en affär med en kvinna på bröllopet och går på en rampage där hon bestämmer sig för att hämnas hejvilt. Sällan sett något så urspårat!
 
 
 
 
Den andra filmen, El secreto de sus ojos, är väldigt annorlunda från den första. Den handlar om den pensionerade juristen Benjamín Espósito som skriver en bok om ett av sina gamla olösta fall: våldtäkten och mordet på Liliana Coloto (varning för att våldtäktsscenen visas i filmen, hade läst på om det innan pga har svårt att kolla på sånt). Under filmens gång hoppar handlingen decennier tillbaka i tiden till när Benjamín och hans kollegor försökte lösa fallet, parallellt med nutid där han kämpar med sin roman. Det är en deckarhistoria med djup (gjorde en liten koppling till amerikanska Zodiac), där jag i slutet fick känslan av att man ska fråga sig vem som egentligen är det riktiga monstret. 
 
 
Märkte även först i efterhand att det av en slump var samma skådis i de båda filmerna, Ricardo Darín.
 
 
Som sagt så var bådarna filmerna amazingly good och jag rekommenderar dem fett. Hade en period där jag kollade mycket på franska filmer, men nu verkar det vara latinamerikanska (och speciellt argentinska) rullar som gäller. Hade tänkt se Amores Perros (som också ligger på imdb:s topplista), men läste att den innehåller mycket dog fights och inte är något för "the faint hearted" så då tror jag inte det är något för mig, blir så illa berörd av djurplågeri (måste de här asbraiga filmerna innehålla så mycket våld??). Maybe en dag.
 
Nåväl. Nu ska jag gå tillbaka till min Ronja.
Hare gott!
 
 
 
 
 

Film: Mad Max: Fury Road (2015)

 
 
Yö!
 
Eftersom jag tänkte hänga i Uppsilon tills jag ska börja jobba efter ett par veckor har jag sett till att höra av mig till massa vänner för att fråga om de vill hänga, känns ej bra att låta relationer rinna ut i sanden bara för att en är lat och hör av sig någon gång i halvåret..... That's why jag igår träffade min gamla polare H som jag känt sedan jag började läsa strökurser på universitetet, och god damn it vad mysigt vi hade.
 
Vi köpte sushi (finns ingen hejd på hur många bitar jag kan vrida i mig) och bestämde oss för att kolla på Mad Max: Fury Road (2015) eftersom jag ej sett den. Har obvi läst mycket om filmen, som t.ex. att det blev ett himla ståhej när gnälliga män ville bojkotta den pga stark kvinnlig huvudroll, men for some reason tog jag mig aldrig samman och såg den... until igår. And sweet baby jesus vad bra den var.
 
 
Jag under hela filmen
 
 
Filmen utspelar sig i ett postapokalyptiskt Australien, där fölk är fräscht muterade och vatten är extremt svårt att få tag på due to various kärnvapenkrig och fanskap. Vi introduceras till karaktären Max som kämpar med minnena av sin familj som dog (vilket apparently hände i någon av de tidigare Mad Max-filmerna från 70- och 80-talen) och hur han tillfångatas av den galna klanen The War Boys för att bli en s.k. blood bag, dvs förse de sjukliga klanmedlemmarna med friskt blod (som sagt, alla är muterade och fucked up).
 
Max dras in i en tossig jakt genom öknen, along ~the fury road~, där Imperator Furiosa (spelad av Charlize Theron which I lööööööv) sticker iväg för att rädda fruarna till klanens ledare Joe. Fruarna är very precious till äckel-Joe eftersom han själv är ett muterat as och vill producera frisk avkomma med de icke-muterade fruarna (fyfan). Så, naturligtvis racear han efter Furiosa med hela sin armé varpå mycket ståhej och vilda actionsscener följer. 
 
 
Ja, det var precis så over the top och skrattretande knäppt som det ser ut
 
 
Min vän H som är ett stort actionfan informerade mig om att scenerna är inspelade med så lite CGI som möjligt och att mycket av galenskaperna faktiskt är "på riktigt" (i den mån det går förstås) för att skapa autentiska effekter. Det funkade ju onekligen eftersom jag stundtals satt framåtlutad i soffan av spänningen och blev riktigt indragen i de vilda scenerna där folk hoppar från bil till bil och flänger omkring med eldkastare och granatgevär och what not. Vill en ens veta vad hela kalaset kostade att produera, tro?
 
Och as I said, Charlize Theron som Imperator Furiosa är cool as fuck och manövrar sig fram på den farliga vägen som det proffs hon är. Hon befriar fruarna från sin äckliga slavekeeper och gör allt i sin makt för att komma undan armén som förföljer dem under resten av filmen, hon kan slåss, hantera vapen och har dessutom en armprotes som ser ut som en robotarm - samtidigt som hennes karaktär har djup och präglas av sin längtan efter att finna "the green place" som hon rövades bort från som barn. Fäste mig mycket vid henne (och kan förstå att somliga gnälliga män stör sig på hennes hjälteroll, snark. Get with the times!).
 
 
 *klappar ivrigt i händerna*
 
 
Så, om en gillar helt sjuka actionscener, ett mästerligt soundtrack, spännande karaktärer och vilda fighter i öknen är det här en film jag rekommenderar. Själv kan jag ej förstå att jag inte sett den tidigare och nu vill jag gärna se de gamla Mad Max-filmerna också för att se vad de har ett erbjuda.
 
Toodles!