Kämpa, tjejer!

 
 
 
Todeliho!
 
Nu har jag återhämtat mig från flaggbesvikelsen och istället hämtat pepp från andra händelser. Hade en riktigt bra dag på jobbet idag då jag bl.a. hade life skills (de där s.k. livskunskapslektionerna) med sjuorna och träffade en duktig grupp som var kul att diskutera med, hade en massa (planerade och oplanerade) samtal med elever, hade möte med en vårdnadshavare, ringde folk till höger och vänster samt anmälde mig till en sorts KBT-kurs i januari. Kändes produktivt, fick göra det jag ville och gick hem med en bra känsla.
 
En speciellt viktig grej som hände var att några av tjejerna från klassen som jag hade life skills med under dagen kom till mig efter lektionen och ville prata om något de blivit upprörda över. Jag hade inte tid just då, men bad dem skriva ner sina tankar på ett papper och komma förbi lite senare. Sagt och gjort: när det fanns mer tid bjöd jag in alla tjejerna på mitt kontor och lät dem berätta.
 
Det handlade om att vi på livskunskapen pratat om könsnormer och hur vi behandlas olika utefter kön, och några av grabbarna hakade upp sig på den biologiska biten och sa grejer i stil med "men killar ÄR ju helt enkelt starkare/bättre på fotboll, så är det bara" och hade svårt att släppa det perspektivet och tänka i andra banor, som att mycket beror på det sociala sammanhanget: om en ständigt får höra att en suger på fotboll för att en är tjej kanske en inte är så taggad på att fortsätta spela och på så vis nedvärderas kvinnor och deras prestationer inom idrotten etc.
 
 
 
Pappret tjejerna gav mig. Mycket imponerad av hur de formulerat sina tankar - och framför allt att de vågade komma och prata med mig.
 
 
Jag som gruppledare hamnade i en ganska knepig position då jag visserligen höll med om att män rent generellt är fysiskt starkare än kvinnor, men samtidigt ville ifrågasätta om män verkligen är "bättre" på olika sporter till följd av det. Det är svårt eftersom jag självklart ska öppna upp för allas åsikter och låta alla komma till tals (så vida de inte säger rent utsagt diskriminerande/elaka saker eller börjar hålla på med personliga påhopp), men jag får inte bli för partisk. Det är ingen genusdebatt, det är en vuxen människa som diskuterar tillsammans med ett gäng 13-åringar som precis börjat upptäcka samhällets orättvisor. Det är inte rätt att börja använda feministiska begrepp som de kanske inte skulle förstå.
 
Jag lägger INGEN skuld på tjejerna som inte sa emot under lektionen, det är inte så himla lätt att våga säga ifrån inför klasskompisarna och dessutom vågade jag själv knappt säga ett pip i skolan när jag var 13. Jag fattar att de blev frusterade och kränkta, det blir jag också vareviga dag när jag genom internet tar del av allt det kvinnohat som pågår runt om i världen hela tiden. Det jag däremot vill göra är att hjälpa tjejerna i deras frustration, lyssna och förklara att jag fattar vad de menar, berätta att det inte ligger någon sanning i att de på något sätt skulle vara sämre än killarna, och uppmuntra dem till att säga ifrån och, precis som i det här läget, komma och snacka med mig när det känns som att något ligger och skaver i dem.
 
Avslutningsvis berättade tjejerna också att de tyckte det var jobbigt att killarna använder bög som skällsord, trots att de flesta egentligen inte tycker att det är något konstigt med att vara homosexuell. Hur förklarar jag för dem att vi lever i ett samhälle där karaktärsdrag och beteenden som klassas som feminina nedvärderas jämfört med de maskulina och hur komplext hela systemet är? Visst, vi kan snacka om det på en "light" nivå under livskunskapslektionerna, men jag kan inte gå in på djupet hur mycket som helst och börja snacka patriarkatet, feministisk teori, könsmaktsordningen... Eller kan jag? Kommer de förstå? Blir jag för partisk? Jag vill inte lägga ord i munnen på dem utan låta dem känna av själva om de vill kalla sig för feminister, samtidigt som jag vill hjälpa dem att sätta ord på det som är svårt. Det är en ständig avvägning.
 
Hur som helst slutade mötet med att jag berömde tjejerna för att de kommit och berättat vad som känts fel. Avslöjade att vi ska snacka makthierarkier på nästa lektion och att jag kommer rita upp en pyramid med vilka som hamnar i toppen och botten och att jag tänker lyfta deras funderingar då. De ville också att jag skulle säga emot mer ifall killarna sa liknande grejer på nästa lektion, samtidigt som de fattade att det är svårt för mig som lärare. Avvägning once again. Ska försöka problematisera ytterligare i alla fall.
 
Jag är himla glad att de kom till mig. Jobbet fortsätter.
 
Farväl
 
 
 
 
 
 

Läslista

 
 
 
Hej igen!

En grej till innan jag ska hoppa in i min sedvanliga kvällsdusch. Eftersom jag är slighty obsessed med att göra listor (ja, har skrivit om detta ett par gånger nu) och gör listor med allt från vad som behöver köpas till lägenhten till vad jag ska åstadkomma under dagen så har jag nu gjort en lista med hur mycket jag ska ha läst i nedanstående böcker. Det är nämligen så att jag kört fast lite i mitt läsande och behöver komma framåt - och då fungerar som bekant metoden att göra en lista om det.
 
 
 
 Många sidor som ska hinnas med.
 
 
 
Alla böckerna är ju bra på sina egna vis även om jag obvi blir så djävulusiskt trött på den här världens pruttighet och faktumet att en ska vara utsatt för så mycket skit bara för att en är kvinna. Fastän de utspelar sig på olika platser i världen och livssituationerna naturligtvis ser olika ut (går liksom inte att jämföra vardag i Afghanistan och Sverige ba sådär) så är ju roten till allt det onda som händer män. Kvinnornas liv bestäms utifrån vad männen har bestämt. Äre konstigt att en blir lack, eller.
 
Ändå måste jag läsa. Kan inte inte läsa böcker av sådant här slag. Jag måste veta, jag måste fylla på min kunskap hela tiden. Jag måste bli arg, fastän det är frustrerande att bli arg över något en läser och inte kan påverka i stunden. Jag måste lära mig så att jag kan tala om för andra, diskutera, lära mig mer. Göra något.
 
Håhåjaja bye
 
 
 

Bok: Flickan och Skammen (2016)

 
 
 
Hej igen!

En annan sak som står på min lista (se föregående inlägg) är att läsa ca 100 sidor i Katarina Wennstams nya bok Flickan och skammen (2016). Köpte den för några veckor sedan och även om jag brinner för ämnet som den tar upp så har jag inte riktigt tagit mig tiden att faktiskt sträckläsa den, varit så trött när jag kommit hem från jobbet och bara velat glo på Futurama och sova typ. Men NU! Nu idag ska jag läsa 100 sidor. Är ca 20 sidor in so far och känner redan en miljon känslor.
 
Copypastar vad jag skrev om boken på min instagram eftersom jag blev nöjd med det och tycker att det tar upp det viktigaste som jag ville skriva om boken (so far!!! sen kommer jag väl känna ytterligare en miljon känslor när jag faktiskt läst klart den). Håll till godo:
 
 
 
 
"Skulle verkligen vilja rekommendera Katarina Wennstams nya bok "Flickan och skammen - En bok om samhällets syn på slampor" (samma författare har tidigare utgivit bl.a. Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman).

Boken tar upp hur kvinnor i alla tider smutskastats för sin sexualitet och hur den kvinnliga lusten alltid varit ifrågasatt och kontrollerad. Kvinnor som inte följer den strikta mallen för hur en "bra" kvinna ska vara degraderas och stämplas som hora - vilket blir speciellt tydligt i vår värld av sociala medier där allting vi skriver och skickar stannar kvar för alltid. Genom ryktesspridning blir sociala medier vår tids skampåle, och det blir tydligt hur andra ständigt tar sig rätten att tala om hur en kvinna ska bete sig för att godkännas.

Boken känns extremt relevant för mig då jag jobbar som skolkurator och möter ungdomar i 13-15årsåldern dagligen. Både i enskilda samtal och grupp har jag pratat med många av dem om normer och varför vi blir behandlade olika beroende på kön, och jag har elever som berättat hur de kallas för just hora eller orre av den enkla anledningen att de råkar vara tjejer och att de råkar existera. De har inte så ofta ord på exakt varför det är såhär, men de vet att något är fel och känns skevt, och där någonstans försöker jag hjälpa dem på vägen. För att jag själv, majoriteten av de kvinnor jag känner privat och de unga tjejer jag möter i skolans värd har kallats/kommer kallas för hora en eller flera gånger under sin livstid i det ultimata sättet att kontrollera oss, genom sexualiteten, och för att jag inte stilla tänker stå bredvid och låta det fortsätta."
 
 
*
 
 
När jag läser denna bok blir jag så oerhört jävla bajsförbannad, av den enkla anledningen att det som står i den är sant. Aldrig får en som kvinna existera i denna patriarkala skitvärld på sina egna villkor, det är alltid i relation till mannen och hans bestämmelser. Ens värde ligger i ens utseende och sexualitet, en ska vara sexig och knullbar samtidigt som det absolut inte får vara av ens egen fria vilja ty då är en istället en hora, förtjänt av bespottning och smutskastning. Och det här systemet bara rullar på, generation efter generation. Visserligen med små förbättringar i takt med att folk lär sig hur fucked up det är, men fortfarande i en alldeles för långsamt takt.
 
→ Emellertid en ljuspunkt och en liten parentes som jag vill dela med mig av! Tidigt i boken skriver författaren "Att kallas Don Juan om du är man är nästan uteslutade något eftersträvansvärt. Men ingen kvinna kallas för Donna Juanita.". Just denna metafor för hur kvinnotjusaren Don Juan blir något positivt att vara som man men icke som kvinna, blir lite lustig i mitt fall eftersom jag har en "personlig" relation till just det uttrycket (dvs att vara en s.k. Don Juan).
 
Innan jag tog studenten år 2011 skulle alla i min klass få roliga "nomineringar" som skulle tryckas på band och delas ut under studentskivan flera veckor senare. Medan klasskamraterna bestämde vad en skulle få för nominering fick en vänta ute i korridoren, och när allas nomineringar sedan avslöjades på festen var det fairly roliga roller med tillhörande rimmande motiveringar som lästes upp.
 
Orsaken att det här är lustigt är att nomineringen jag fick var "Donna Juan", alltså just precis någon sorts kvinnlig version av den klassiske kvinnotjusaren. Motiveringen som följde var en fyndig vers om det harem av loverboys jag hade genom gymnasiet och att jag därigenom var klassens alldeles egna manstjusare. Det fanns inget elakt eller smutskastande i detta, utan det var skrivet med glimten i ögat och jag kände stor stolthet när jag tog emot mitt band. Jag var en manstjusare och det såg jag aldrig något fel i, jag gjorde något jag och de inblandade mådde bra av och hora var det aldrig någon som kallade mig - i alla fall inte till mitt ansikte.
 
Naturligtvis fanns det de som inte ställde sig så oerhört positiva till mitt val av livsstil. Det hade jag emellertid möjligheten att kunna skita i p.g.a. min sexualitet var min och om någon ville gnälla om det var det deras problem. Nu är ju min situation är ett yttepytte-litet undantag från regeln och majoriteten av girls har som bevisat inte den friheten att kunna ligga med vilka de känner för't, och det är det som är så skevt. Det ska inte behöva vara något uppseendeväckande att vissa, i det här fallet t.ex. jag själv, kan ligga och hångla hejvilt och slippa horrykten, det ska vara NORMEN. Kvinnor ska kunna ligga med vem/vilka fan de vill utan att någon så mycket som höjer på ögonbrynen och tills den dagen är här kommer jag inte sluta skriva om detta.
 
Avslutar med Salt-N-Pepas amazeballs låt None of your business, som handlar om allting jag precis skrivit om. I lööööv it.
 
 
<33333
 
 
 
 
Pusshej