Födelsedag

 
 
 
Todelihoo.
 
Sitter vid köksbordet och kollar på när bae lagar mat. Igår fyllde jag 24 vilket i sig var skoj, tycker ju om att fylla år. Firade med familjen i helgen och hade en trevlig skaldjursmiddag, och igår var jag och bae ute och käkade i Gamla stan för oss själva. Fick många fina presenter (och kaka av kollegorna på jobbet!) och kände mig väldigt uppskattad. I år blir det nog emellertid ingen fest för mig vilket känns lite ovant, men det får istället blir dubbelt så mycket firande när det är dags för 25-årsdagen nästa år.
 
 
Så mycket mat i min ära!
 
 
 
 Jag tänkte även skriva om några positiva händelser på jobbet för att visa att det också händer många grejer som lyfter en:
 
 
  • ♥ Jag har fått en del kompisar bland lärarna, speciellt de som är lika nya som jag på arbetsplatsen och inte heller är så insatta i exakt hur den här skolan fungerar. En av dem som jag har blivit extra bundis med är nära mig i ålder (till skillnad från alla jag jobbar med i ledningen och elevhälsan) vilket ju underlättar.
 
 
fack jä
 

 
  • ♥ En elev jag träffat under lång tid har länge haft funderingarna att någonting känts skevt i och med att det känns som att hon och hennes tjejkompisar alltid anpassar sig efter vad killarna tycker är bra, t.ex. väljer tjejerna kläder utifrån vad de tror killarna tycker är snyggt samt vill vara duktiga på idrotten för annars blir killarna irriterade på dem.

    Jag vill inte lägga orden i mun på tösen, men försökte vägleda henne genom att sätta ord på sina känslor och fundera kring varför det är såhär: gäller det bara henne och hennes tjejgäng, eller kan det hela faktiskt vara del av ett större system? När vi kom in på feminism lyste hon upp som en stjärna, och jag sa att vi skulle prata mer om det efter höstlovet när vi träffas igen till vilket hon svarade att det ville hon gärna. Jag tror på den yngre generationen, alltså.

 
Jag när elever födda på 2000-talet (!) pratar om hur de vill create a better world
 

  • ♥ Igår träffade jag en av vårdnadshavarna till en elev jag jobbat ganska mycket med under en tid, och hen uttryckte väldigt stor tacksamhet över det jobb jag har gjort tillsammans med eleven i fråga. Det har stundtals varit väldigt svårt för eleven och jag har hjälpt så mycket jag kunnat och tagit stora beslut gällande hens mående, men nu verkar det som att det ordnat upp sig och vårdnadshavaren ville träffa mig för att fråga om lite råd samt säga tack vilket betydde sketamycket för mig.

    Faktiskt nu när jag tänker på det så har jag fått ganska många "stort tack för ditt engagemang!" från föräldrar för att jag ringer, sms:ar och mailar dem för att höra hur deras kids mår om jag inte sett dem på ett tag, och där känns det som att en kanske lyckas göra en liten skillnad i somliga individers liv trots allt - vilket ju i slutändan är precis varför jag befinner mig på den här skolan.




 
 
Ja. Det kan inte alltid vara guld och gröna skogar och ibland får en väl ta några smällar. Det viktigaste är ändå att jag känner att det är en övervägande majoritet av positiva grejer som händer på jobbet, och att jag får pepp och motivation att fortsätta genom god kontakt med kollegor såväl som elever. En crappy dag blir liksom värt det i slutändan när en vet att det finns folk som verkligen vill ha en på arbetsplatsen - och jag tänker nog hitta ett sätt att visa mitt hbtq-engagemang om de där flaggorna nu måste plockas ner. Än tänker jag inte ge upp helt.
 
 
Taco hej
 
 
 
 
 
 
 

Söndagsångest

 
 
 
Todelihooo.
 
Det är söndag och jag sitter vid köksbordet och skriver en lista. I hörlurarna har jag min Spotifylista kallad "tonårsnostalgi" eftersom den brukar få mig på gott humör (det är, som namnet antyder, låtar jag ständigt lyssnade på när jag var tonåring). Hade tänkt att jag skulle sova längre idag eftersom jag vet att jag kommer ångra om jag inte gör det imorgon när det är måndag, men jag vaknade pigg runt 9 och så var det med det. Bae sover dock vidare och det är jag lite avundsjuk på.
 
En orsak till att jag inte kunde fortsätta sova är dels att jag somnade runt 12 igår och därmed redan fått så mycket sömn som jag behöver, men också för att jag kände en ganska stark söndagsångest när jag slog upp ögonen. Hade en viss ångest redan igår på lördagsmorgonen, men idag är den etter värre eftersom det som bekant är söndag. Det är orsaken till att jag sitter och skriver en lista nu, jag måste stolpa ner vad som gör att jag känner såhär så att jag kan få ordning på det, annars är det bara en enda rörig massa i mitt huvud som gör att den där gnagande oron i själen inte släpper taget.
 
 
 
 
 
 
Egentligen är det inga livsomvälvande grejer som gör att jag känner ångest; bortsett från att jag är ganska förkyld är jag inte livshotande sjuk, min familj och släkt mår bra (även om jag saknar dem!), jag har tak över huvudet och min och baes lägenhet börjar verkligen come together nu, har koll på min ekonomi (även om pengarna flyger iväg i takt med att vi skaffar nya grejer till lägenheten heh), gillar mitt jobb och känner att jag gör något viktigt. Jag längtar lite efter att jobba för RFSU (kan inte ta skolpass nu när jag jobbar på kontorstider), men then again har jag lektioner med eleverna på skolan där jag jobbar så någonstans uppfyller jag det behovet ändå.
 
Och ändå känner jag mig sorgsen. Är det för att hösten är här? Jag gillar ju den årstiden, plus att det är min födelsedagsmånad nu också. Är det p-pillren? Har inte känt så mycket av dem tidigare, men kanske har det något med dem att göra (även om det är skönt att slippa ångesten inför mensvärken jag hade tidigare). Är det bara för att jag är en i allmänhet ganska känslig person och känner mig nedslagen då och då utan någon egentligen orsak? Probably. Jag vet ju innerst inne att jag brukar bli såhär ibland, och dessutom är jag ju sannerligen inte den enda som känner såhär på söndagar. Det suger bara när det väl händer.
 
 
 
HÅÅÅÅÅÅ
 
 
Nåja. Det hjälper i alla fall att ha kommit upp ur sängen och liksom göra något konkret, inte bara ligga och bli alldeles utmattad av de där jobbiga tankarna som flyger omkring i skallen. Kämpar ganska mycket, både privat och på jobbet, med att kunna göra en sak i taget och prioritera; har en tendens att göra grejer huller om buller och börja på något för att sedan inte avsluta det innan jag börjar på något annat etc, vilket knappast hjälper när en redan känner sig ganska rörig. Återigen: det är därför jag håller på med min lista just nu, för att klara upp varför jag känner mig nere och vad jag kan göra åt det.
 
So far har det hjälpt ganska bra att blogga om det, som så ofta. Har även skrivit till min mormor och föreslagit att vi ska prata i telefon eftersom det var länge sedan och chattat lite med min familj och kompisar, och nu vaknade bae och jag pratade med honom också om att jag känner mig nedstämd. Tror jag ska spela lite Sims senare eftersom bae laddat ner det åt mig, samt gå och köpa ett bord i en vintageaffär här i närheten som jag spanat på ett tag. Det hjälper nämligen också att hålla mig distraherad, att göra andra saker och inte bara grotta ner mig i ångesten.
 
Slutligen kan jag bara nämna att pappa skrev i vår familjechatt i veckan att vår ansökan om att åka till USA i slutet av december har blivit godkänd (visste knappt att en sådan behövdes, är 8 år sedan jag var där senast: jag gick i nian då!) och det känns ju förstås roligt. Nu blir det verkligen av, efter så många år ska jag och familjen flyga över till staterna igen och hälsa på våra vänner där. Även fast det är ganska lång tid kvar känner jag mig peppad redan nu, och jag känner att det får bli mitt mål att se fram emot när det känns jobbigt under dagar som dessa.
 
 
Tjoho!
 
 
Nu ska jag snuggla min bae och ha det gött. Om någon annan också har söndagsångest hoppas jag den flyger iväg med höstvindarna asap. 
 
Kramis
 
 
 
 
 
 

När the gates of hell öppnades

 
 
Brööööl.
 
Nu ska ni få höra ett riktigt jävlig liten historia. Skriver för att det är skönt att ventilera och processa allting som hänt under de senaste dagarna av min - tadadaaa - menscykel. Aldrig hatat att jag har en livmoder så mycket som nu och det säger något om mig som annars brukar vara så stolt över mina coola ladyparts och ba woo go fitty etc. Vill bara montera ner skiten.
 
 
i know when that uterus bling, that can only mean one thing~
 
 
I lördags bröt min mens ut med en sällan skådad brutal smärta, hade haft känningar under fredagen men på lördagen öppnade då alltså helvetet sina portar. Hade så ont att jag skrek, grät, hyperventilerade, slet mitt hår, trodde jag skulle spy. Växlade mellan att ligga i olika ställningar i sängen samt att sitta ner i duschen och dränka mig i ångande hett vatten. I något skede låg jag på alla fyra och stirrade uppochner på min fitta och undrade om det är såhär en förlossning måste kännas. Close enough, åtminstone.
 
Stackars bae försökte hjälpa mig på olika sätt medan jag funderade på hur jag lättast skulle kunna undfly misären genom att avlida. Nog för att jag brukar ha ont i samband med mensen, men de här snarlika förlossningssmärtorna kommer någon gång om året och när de väl gör det blir jag helt utslagen. Smärtan växlar mellan att mola som en brinnande eld i mage, rygg, lår och ljumskar och att hugga som ett spjut genom hela babymaskineriet. Det gör så ont att allting jag kan tänka på är smärtan och hur den förlamar mig.
 
Efter att ha pressat en värmekudde mot magen och tryckt i mig en hel arsenal värktabletter lindrades skiten något och jag kunde andas hyfsat normalt igen. Den här välsignelsen höll dock blott i sig en kort tid och sedan kom katastrofsmärtorna dundrade igen med full styrka. Ringde morsan och grinade för att jag var så rädd (tänkte att jag har fått endometrios kanske), och sedan ringde jag vårdupplysningen och fick rådet att trycka i mig ännu mer värktabletter och ringa tillbaka om det ej gick över. So that's what I did.
 
 
jag basically hela dagen
 
 
Well, mot dagens slut hade babymaskineriet lugnat ner sig så pass mycket att jag kunde funktionera igen och söndagen var väl hyfsat okej, men fortsatte ändå trycka i mä värktabletter. Hade dock bestämt mig för att jag aldrig ha sådär pissigt jävla fittont igen och det får fan vara till vilket pris som helst. Har ju undvikit hormonbaserade preventivmedel in i det sista men if that shit can help me... sign me up. Kan till och med tänka mig att trycka in en spiral i livmodern trots att jag ej velat det förut bara jag blir fri från det här menshelvetet.
 
Med anledning av detta var jag och träffade en barnmorska idag och pratade om harvet. Oturligt nog var det en av de där ganska griniga tanterna som de flesta av oss nog råkat ut för någon gång, ni vet en som inte riktigt känns så hjälpsam och förstående utan snarare lite nedlåtande och översittaraktig. Denna skulle övertydligt förklara allting om fittans anatomi och hur preventivmedel funkar (borde sagt att jag jobbar för RFSU och lär ut sådan fakta till kids så jag kan det mer än väl men pallade inte, var tillräcklig gråtfärdig som det var) och jag kände mig mer som en dum unge än som en vuxen kvinna som ville ha hjälp.
 
Fick även det BRILJANTA rådet att när mensvärken är sådär stark så ska man upp och röra på sig - eller ja, varför inte rida? Ja, så sa hon. Blir alltid lika förbannad när jag hör det, för även om det säkerligen hjälper vissa att röra på sig så är det svårt när jag har så ont att jag ej kan stödja på mina ben eller ens sträcka ut ryggen. Hur fan ska jag kunna gå/springa då? Eller RIDA? Rida vad? En häst? Vem fan har en sån stående runt hörnet bara sådär? Eller menade hon att jag ska rida min bf? Måttligt sugen på det när min vagina ser ut som ett slakthus och jag typ kräks av smärta men ok tack för rådet.
 
Blir bara så sur. Gick till henne för hjälp och fick en massa gnälligt tjat istället, plus att hon pratade som att jag aldrig sett en vajayjay förut. Till slut sa jag ba att jag vill ha något preventivmedel och att jag käkat p-piller förut och då märkt att min mens lugnat ner sig avsevärt. Sa också att jag är lite nyfiken på spiral (varpå hon svarade att spiral är ganska "inne" nu och att "alla vill ha det", som att det vore någon modetrend?), men efter att hon förvarnat om att jag kan få många små blödningar innan den nya cykeln etablerat sig backade jag och gled tillbaka mot p-piller igen.
 
Så. Summan av kardemumman. Efter mitt ångestfyllda barnmorskebesök fick jag en 3-månadersförbrukning av p-pillren Prionelle 28 som jag ska äta och sedan återkomma med hur det gick. Om de ej fungerar för mig så kanske jag ska prova spiral då. Tackade för mig och gick hem och grät patetiskt vid köksbordet eftersom jag kände mig allmänt värdelös och äcklig och barnmorskans hårda tonfall hade gjort allting ca en biljard gånger värre. So that was nice.
 
 
blipblopblip den bekanta pillerkartan once again
 
 
Men nu harvar jag på med det här ett tag iallafall och kan pillren göra att jag slipper vilja slänga mig från ett hustak pga smärtorna så kan ju det vara någonting. Tänker dock boka in ett "riktigt" gynbesök snart och möjligtvis göra ett ultraljud bara för att få reda på att allting ser OK ut inne i livmodern, skrev ju förut att jag blitt rädd för att jag har endometrios så det är väl i högsta grad något att ta på allvar. Hoppas jag slipper träffa fler griniga tanter bara.
 
HÅHÅJAJAAAA. Nu ska jag gå och ta ett bad och tycka synd om mig själv.
 
Buhbye