Film: Captain Fantastic (2016)

 
 
Hej!
 
Denna regniga söndag har jag gjort upp en lång lista på saker jag vill göra idag (låter det bekant?), eftersom jag har min märkliga fascination för listor och känner mig mer strukturerad och klar i huvudet när jag får ner på papper vad jag vill göra istället för att bolla runt det i huvudet. För att ännu mer se till att jag får röven ur vagnen och faktiskt gör sakerna tänkte jag ta och blogga om några av dem också. Här kommer den första.
 
Igår kväll när jag och bae kom hem efter födelsedagsfirande hemma hos mina föräldrar (fyller 24 på måndag men passade på att fira igår då hela familjen var samlad för en gångs skull) tänkte vi att vi skulle glo på någon bra film och till slut valde vi oss för den nyligen utkomna Captain Fantastic (2016). Jag hade läst lite om den tidigare och sett strålande recensioner så den kändes som ett säkert kort. Varnar för *SPOILERS* redan nu.
 
 
  
 
Filmen inleds med att vi presenteras för en man, Ben, som lever ute i vildmarken tillsammans med sina sex barn, som han uppfostrat ensam sedan mamman blev tvungen att leva på institution till följd av sitt dåliga psykiska mående. Barnen har tränats till att vara starka både fysiskt och mentalt då de dagligen ägnar sig åt träning i form av exempelvis löpturer och bergsklättring, samtidigt som de lär sig hantera vapen, ta hand om skador och leva av vad naturen har att erbjuda. De är även drillade rent intellektuellt, då de besitter stor kunskap om filosofi, religion, samhällskunskap, politik och mycket mer.
 
Tidigt i filmen får Ben reda på att barnens moder har tagit sitt liv. Hennes föräldrar, barnens mormor och morfar vill säga, vill inte att familjen ska komma på begravningen då de beskyller Ben för att ha gjort modern sjuk och för att de knappast ställer sig positivt till hur Ben uppfostrar hela barnaskaran ute i skogen. Barnen blir först förtvivlade över att de inte ska få delta i begravningen av deras moder, men Ben bestämmer sig sedan för att de ska åka ändå och så drar hela familjen iväg i en gammal buss och det är på så vis där själva äventyret börjar på riktigt.
 
 
 Barnaskaran.
Alla barnen bär unika namn såsom Kielyr, Vespyr och Rellian för att de, enligt pappan, inte ska likna något annat namn i världen.
 
 
Under resans gång utspelar sig en hel del komiska scener, som exempelvis när äldsta sonen i familjen, som aldrig varit i kontakt med unga tjejer i sina egen ålder förutom sina systrar, får sin första kyss på en campingplats och genast bestämmer sig för att han vill gifta sig med flickan. En annan scen är när familjen hälsar på Bens syster (som inte heller är helt glad över Bens sätt att uppfostra barnen) och systerns familj blir helt chockerade över hur öppet Ben och barnen talar om moderns självmord. Listan kan göras lång, men hela tiden kände jag att blandningen av sorgliga scener och komedi gjorde att jag fäste mig mer vid familjemedlemmarna i Bens familj och deras unika personligheter.
 
För blandningen av allvar och humor var sannerligen något som den här filmen lyckades klockrent med. Det genomgående temat i familjen är naturligtvis sorgen över moderns självmord och smärtan Ben känner kring att han inte kunde hjälpa henne trots att de försökte bygga sitt drömsamhälle i skogen. Det är dock, som jag nyss nämnde, inte bara sorgsna scener där vi får följa hur de olika karaktärerna hanterar dödsfallet, utan många scener med mycket humor, värme och kärlek inblandade som verkligen hjälper till att visa hur mycket de här familjemedlemmarna betyder för varandra och hur de lyckas klara sig genom sorgen tack vare det.
 
Jag kände mig överväldigad av filmen, både under dess gång, när den var slut och nu idag, ett halvt dygn senare. För det första är fotot och musiken underbart vackra och sätter stämningen för filmen redan från början, men det som naturligtvis väger tyngst är det absolut magnifika skådespeleriet (jag förutspår redan nu en lysande framtid för många av skådisarna inblandade här, och Viggo Mortensen som pappa Ben är perfekt) och sättet som filmen grabbade tag i en redan från början och höll kvar ända till slutet. Genom rollprestationerna får skådespelarna karaktärerna att ständigt utvecklas genom filmens gång och vi får ta del av en omskakande berättelse som knappast lämnar någon oberörd i slutet. Det är nästan så att jag vill se om filmen genast, bara av att skriva om den.
 
 
jag 10000 ggr under filmens gång
 
 
Så. Har ni inget annat för er denna regniga söndagseftermiddag skulle jag rekommendera denna film med all min kraft. Den stannar kvar efteråt, det lovar jag er.
 
 
Pusshej
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: