En onsdagsbloggy

 
 
 
Yodelihoo!

Återhämtade mig från torsdagens plötsliga magsjuka och var tillräckligt pigg för att jobba på söndagen. Har även jobbat den här måndagen och tisdagen (på det skyddade kvinnoboendet, om någon nu missat det) och har bl.a. haft mitt första kvällspass, vilket var lite nervigt eftersom en är ensam på arbetsplatsen då, men skönt nog gick allting bra. Börjar komma in i jobbet hyfsat nu och det känns lovande inför heltiden som börjar i juli.
 
Det som emellertid tar längre tid att lära sig är hur en hanterar det ständiga inflödet av nya kvinnor (med eller utan barn) till boendet och mäns till synes aldrig sinande förmåga att bruka våld på de mest vildsinta sätt. Det är naturligtvis det fysiska våldet, men sen även det psykiska; ett ständigt nedbrytande av kvinnan genom att tala om för henne hur värdelös hon är, hot om våld och att döda henne, inlåsning och kontroll, undanhållande av viktiga mediciner och pengar etc. Det tar liksom inte slut. När någon flyttar kommer en ny direkt, och det står alltind många, många i kö.
 
En kollega har jobbat på boendet i närmare 20 år (!) och obviously finns stället fortfarande kvar eftersom behovet fortfarande finns; precis som för 20 år sedan så behöver kvinnor idag fly undan de män som utsätter dem, och deras barn, för våld i olika former. Det är män i olika åldrar, från olika samhällsbakgrunder, klass, etnicitet och så vidare, men det de har gemensamt är deras brukande av våld mot kvinnor. Och det kan verkligen vara vem som helst - hög status och ett till synes lyxigt liv ändrar inte det faktum att det gömmer sig en kvinnomisshandlare bakom fasaden. De är överallt, och det blir en liksom mer medveten om genom ett sånt här jobb.
 
 
 
 
Men ja. Annars rullar livet på. Var på cellprovtagning idag eftersom jag fyllt 23, fick (THANK U LORD) en trevlig barnmorska som var proffsig och trevlig (och vi pratade faktiskt också om mäns våld på kvinnor i och med att jag berättade vad jag jobbar med och hon sa att våldet syns i alla samhällsklasser etc). Själva cellprovtagningen tyckte jag var ganska obehaglig trots att jag legat i gynstolen ett otal gånger och gjort klamydiatest och what not, barnmorskan använde ett instrument som liksom skulle "ta fram" livmodertappen och jag ba huuu. Men sen vare gjort, svar om 4-6 veckor, tacohej. 
 
Fick även förlängt recept på mina p-piller, har ju käkat det en månad nu och det funkar bra så vitt jag vet. Hade mensvecka förra veckan när bae var i Barcelona (passar på lol) och var oerhört befriande att inte dö av kramper och ett blodflöde som forsar fram likt Niagarafallen. På mitt humör har jag icke märkt av några större skillnader, lallar på som vanligt och känner mig stabil. Sexlusten har ej heller droppat - snarare tvärtom. Jag är oerhört kär i bae och vill banga hela tiden, känns ganska neato.
 
Sist och slutligen har jag börjat kolla på en serie som heter Penny Dreadful (2014-), som har två grejer jag uppskattar abnormt mycket: kända litterära figurer som slåss mot vampyrer samt Eva Green. Jag älllllskar filmer om vampyrjakt (Van Helsing är en av mina favvofilmer of all times även om asmånga tycker att den suger) och Eva Green är så jävulusiskt snygg och bra att det ba gör allting en biljard ggr bättre. Spännande serie.
 
 
 
i love u
 
 
Jajaja. Nu ska jag laga mat. I helgen åker jag, bae och en vagnslast med andra peeps till Göteborg för att se Håkan. Hade aldrig tänkt att jag skulle befinna mig på Ullevi för detta ty SÅ mycket gillar jag ej honom, men när en nu erbjuds biljetter så tackar en ju knappast nej. Blir nog fett.
 
Pussen
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: