Håkanhelg i Götet

 
 
 
Todelihoo!

Sent igår kväll kom jag och bae hem efter en fabulös helg av Håkanfeber och fest i gamla goa Göteborg - där jag för övrigt ej varit sedan augusti förra året, men den stan är verkligen alltid lika mysig. Vi åkte tåg ner i fredags tillsammans med några vänner och mötte upp de som redan befann sig på plats på västkusten och så hade vi en härlig utekväll i stan, vilket blev en bra uppladdning inför morgondagens konsert.
 
Större delen av lördagen ägnade vi oss åt parkhäng och fler och fler människor anslöt sig till vår grupp hela tiden - jag lyckades till och med guida mina Uppsalakompisar till oss vilket kändes extra roligt för mig med tanke på att vi inte setts på flera veckor. När klockan började närma sig konsertdags strövade vi iväg till Ullevi tillsammans med de 70.000 andra fans som var redo att inta arenan och ett tag senare hördes de första tonerna och Håkan gick på scen.
 
 
stabilt mäktigt fyrverkeri i slutet
 
 
Och ja, för att summera konserten så kan det ju bara sägas att den var helt fantastisk. Trycket på arenan var enormt och det öronbedövande vrålet som uppstod vid varje ny låt vittnade om hur pass stor peppen och kärleken för Håkan är. Naturligtvis var vi flera stycken som grät (exempelvis fällde jag några tårar vid Jag har varit i alla städer, starkt känsloladdad låt för mig), både vid de sorgliga och de mer peppiga låtarna. Håkans musik har liksom den effekten på en.
 
Dock tycker jag att det är ganska skönt är att jag egentligen aldrig varit ett speciellt stort fan av Håkan. Precis som de flesta andra har jag länge vetat vem han är (Känn ingen sorg för mig Göteborg var väl den första låten jag hörde, tror jag) och jag har, också i likhet med många andra, alltid tyckt om Kom igen Lena, samt haft ett antal stormiga tonårsminnen förknippade med Nu kan du få mig så lätt osv.
 
Det har emellertid aldrig varit ett "måste" i mitt liv att se Håkan och jag nöjde mig gott och väl med att stå en bit bak på konserten eftersom jag ej ville ge mig in i det gigantiska publikhavet längre fram. Jag slipper också den stora separationsångesten som många kan uppleva nu när det är över. Att jag följde med nu var ju egentligen bara en slump - en slump som jag är riktigt glad att den blev av, trots allt.
 
Farväl~
 
 
 
 
 

Woo, har inte endometrios!

 
 
Yodelihoooo.
 
Nu har jag once again varit på gynekologbesök, den här gången i läkarhuset vid Odenplan för en ultraljudsundersökning av min lella livmoder. Fick en manlig gynekolog vilket jag tidigare varit lite skeptisk till, men det var en lite äldre man som var jätterolig och skojade mycket med mig vilket gjorde att allt kändes mer relaxed. Dessutom börjar jag bli så van att ligga i gynstolar nu att det inte ens känns som någon stor grej längre...
 
Well. Jag såg allting han gjorde på en skärm framför mig och tyckte insidan av min vajay liknade ett mörk insjö där vattnet är lite gulaktigt och solen skiner ner genom vattenytan (poetiskt!), och så eventually pekade han på något och talade om att det var slemhinnan i livmodern, en äggledare eller äggstock. I min högra äggstock visade han som små "blåsor" som innehöll anlag för ägg och att de förr eller senare skulle släppas iväg genom äggledaren. Trippy!
 
Vi kikade även på min vänstra äggledare + äggstock, vilket gynekologsnubben blev väldigt exalterad över eftersom han tyckte det var en så väldigt tjusig äggledare och tog en screenshot av den lille rackaren. Han skojade om att han var en så kallad "livmoder-nörd" och jag tänkte tjaa varför inte, folk nördar väl ner sig i allt möjligt så då kan väl livmödrar också vara skojiga att läsa in sig på. Kände mig i alla fall peppad eftersom min livmoder var så frisk och cool!
 
Kort och gott kan sägas att det enligt mr gynekologdude ej syntes några anlag för endometrios i min livmoder (YAAAS) och att allt var kanoners. Han klämde på min mage och sa att tarmarna glider fint mot livmodern (spyr) och att det var ett tecken på att livmodern mår bra, den är liksom glidig och stabil. Varför jag har sådan brutäl mensvärk kunde han icke svara på, men i och med att jag äter p-piller nu och att det hjälper ca 1000 ggr så kommer jag ju fortsätta med det.
 
 
passade på att ta en liten bild där uppifrån pga kunde ej hålla mig
 
 
Sen i hissen ner var det ganska roligt eftersom jag åkte med ett gäng vilda pensionärer och en typ 80-årig tant ba "det här är som att vara på charterresa!" och alla ba ohohoho. Sedan vände hon sig mot den enda göbben i hissen och ba "fast vi skulle behöva lite fler karlar, nu har vi ju bara en" och alla (inklusive göbben samt jag) ba ohohoho och alla instämde i att det behövdes fler män och hej och hå.
 
Skrattande gick jag hemåt och kände mig flärdig och glad över att jag fått träffa dels en så bra gynekolog men också så rolig pensionärer MEN MEST för att jag ej har endometrios och min livmoder icke har gått sönder. FLÄRD!
 
Pusshej
 
 
 

En onsdagsbloggy

 
 
 
Yodelihoo!

Återhämtade mig från torsdagens plötsliga magsjuka och var tillräckligt pigg för att jobba på söndagen. Har även jobbat den här måndagen och tisdagen (på det skyddade kvinnoboendet, om någon nu missat det) och har bl.a. haft mitt första kvällspass, vilket var lite nervigt eftersom en är ensam på arbetsplatsen då, men skönt nog gick allting bra. Börjar komma in i jobbet hyfsat nu och det känns lovande inför heltiden som börjar i juli.
 
Det som emellertid tar längre tid att lära sig är hur en hanterar det ständiga inflödet av nya kvinnor (med eller utan barn) till boendet och mäns till synes aldrig sinande förmåga att bruka våld på de mest vildsinta sätt. Det är naturligtvis det fysiska våldet, men sen även det psykiska; ett ständigt nedbrytande av kvinnan genom att tala om för henne hur värdelös hon är, hot om våld och att döda henne, inlåsning och kontroll, undanhållande av viktiga mediciner och pengar etc. Det tar liksom inte slut. När någon flyttar kommer en ny direkt, och det står alltind många, många i kö.
 
En kollega har jobbat på boendet i närmare 20 år (!) och obviously finns stället fortfarande kvar eftersom behovet fortfarande finns; precis som för 20 år sedan så behöver kvinnor idag fly undan de män som utsätter dem, och deras barn, för våld i olika former. Det är män i olika åldrar, från olika samhällsbakgrunder, klass, etnicitet och så vidare, men det de har gemensamt är deras brukande av våld mot kvinnor. Och det kan verkligen vara vem som helst - hög status och ett till synes lyxigt liv ändrar inte det faktum att det gömmer sig en kvinnomisshandlare bakom fasaden. De är överallt, och det blir en liksom mer medveten om genom ett sånt här jobb.
 
 
 
 
Men ja. Annars rullar livet på. Var på cellprovtagning idag eftersom jag fyllt 23, fick (THANK U LORD) en trevlig barnmorska som var proffsig och trevlig (och vi pratade faktiskt också om mäns våld på kvinnor i och med att jag berättade vad jag jobbar med och hon sa att våldet syns i alla samhällsklasser etc). Själva cellprovtagningen tyckte jag var ganska obehaglig trots att jag legat i gynstolen ett otal gånger och gjort klamydiatest och what not, barnmorskan använde ett instrument som liksom skulle "ta fram" livmodertappen och jag ba huuu. Men sen vare gjort, svar om 4-6 veckor, tacohej. 
 
Fick även förlängt recept på mina p-piller, har ju käkat det en månad nu och det funkar bra så vitt jag vet. Hade mensvecka förra veckan när bae var i Barcelona (passar på lol) och var oerhört befriande att inte dö av kramper och ett blodflöde som forsar fram likt Niagarafallen. På mitt humör har jag icke märkt av några större skillnader, lallar på som vanligt och känner mig stabil. Sexlusten har ej heller droppat - snarare tvärtom. Jag är oerhört kär i bae och vill banga hela tiden, känns ganska neato.
 
Sist och slutligen har jag börjat kolla på en serie som heter Penny Dreadful (2014-), som har två grejer jag uppskattar abnormt mycket: kända litterära figurer som slåss mot vampyrer samt Eva Green. Jag älllllskar filmer om vampyrjakt (Van Helsing är en av mina favvofilmer of all times även om asmånga tycker att den suger) och Eva Green är så jävulusiskt snygg och bra att det ba gör allting en biljard ggr bättre. Spännande serie.
 
 
 
i love u
 
 
Jajaja. Nu ska jag laga mat. I helgen åker jag, bae och en vagnslast med andra peeps till Göteborg för att se Håkan. Hade aldrig tänkt att jag skulle befinna mig på Ullevi för detta ty SÅ mycket gillar jag ej honom, men när en nu erbjuds biljetter så tackar en ju knappast nej. Blir nog fett.
 
Pussen