Ode till min bebb

 
 
Todelihoooo.
 
Så igår firade jag och bae 2 år tillsammans, eftersom vi blev ~officiella~ den 11 juli 2014. Rather mysko hur tiden flyger iväg, det känns som att jag känt honom hela mitt liv samtidigt som att jag känner mig alldeles tokigt nykär och får fjärilar i magen bara av att tänka på honom. Låter klyschigt af men ibland måste en bara få skriva lite löv stuff.
 
As some of you might remember hade jag och bae en sorts paus i slutet av förra sommaren, vilken mostly handlade om att jag var osäker på vad jag ville och i stundens hetta kände att rätt beslut var att göra slut. Turns out att det inte alls var det jag behövde och att jag kände mig ca en triljard gånger ledsnare efteråt och ba um wtf har jag gjort. Lyckligtvis fann vi vägen tillbaks till varandra (omfg klyschorna kan ej hejdas) och nu har jag aldrig varit mer säker på att det är honom jag vill vara med forevaaa.
 
 
/insert random bild jag tog ute på Fjäderholmarna förra veckan
 
 
Aldrig har jag väl träffat en pöjk jag känner en så fet connection med, nog för att jag varit kär förut men det här är liksom all the way down to the core. Jag kan vara mig själv till hundra procent, med allt vad det innebär, och det är så skönt. Han vet hur jag fungerar och vice versa, och om det blir något knas så kan vi lösa det smoothly. Han är fin på många sätt och vis och bäst av allt är att han får mig att skratta så tossigt mycket. Jag är glad när jag är med honom, och jag blir glad när jag tänker på honom.
 
Och nu kommer han hit om ett litet tag, tjo! Ska krama honom som ett as och kolla på OC. Maybe do some banging aswell.
 
Kramhej
 
 

Dags för en liten juli-uppdatering!

 
 
Todelihooo.
 
För att inleda med att state the obvious så är det riktigt, riktigt länge sedan jag skrev nu. Samma gäller för min dagbok som jag skriver i för hand, den har jag inte heller rört sedan början av juni typ. Jag vet att jag har haft svackor med bloggandet förut men nu börjar avstånden mellan mina inlägg bli ganska långa och jag funderar över om det bara kommer fortsätta så eller om jag plötsligt kommer få något uppsving igen. Får väl se.
 
Mycket har nog att göra med att jag på ett sätt inte kan skriva lika "fritt" som förr, när jag var som mest aktiv med bloggen under min studenttid kunde jag ju skriva hejvilt om alla tossiga grejer jag hittade på då och ha en skämtsam ton till det hela. Nu är jag ju klar socionom sedan ett halvår tillbaka (wtf vart tar tiden vägen) och mycket har förändrats i mitt liv, och i och med det går det liksom inte längre att skriva som förr. Tänkte i alla fall att jag skulle berätta lite om hur det går i mitt working life so far.
 
 
kan också meddela att jag spenderade min midsommarhelg i Finland och hade det alldeles amazing ute i skärgården
 
 
Jag arbetar fortfarande som sommarvikarie på det skyddade kvinnoboendet här i Stockholm, har börjat min heltid nu och kommit in i det ganska bra, känner att jag fått god kontakt med kollegor såväl som de boende, och nu har jag dessutom fått "ta steget" och bli kontaktperson åt ett par av barnen som bor där vilket känns otroligt viktigt och stort - även om det naturligtvis också är tungt. Har blivit insatt i de flesta av kvinnornas historier och häpnar stundtals över mängden av jävelskap som människor kan vara med om utan att helt gå under, samt känner stor beundran för hur de här kvinnorna kämpar för att gå vidare i livet efter allting som skett.
 
Att ingå i barnteamet och vara kontaktperson till barn innebär ju också att få ta del av barnens historier om vad de har sett och varit utsatta för, vilket en gång fick mig att fråga en kollega om det är möjligt för barn att läka efter sådana kontinuerliga traumatiska upplevelser (hon svarade ja). Det våld och de övergrepp som majoriteten av de här barnen blivit utsatta för av sina egna pappor är ingenting som någon människa någonsin ska behöva gå igenom och skadan som de här männen åsamkat sina barn kommer att vara en del av dem för evigt, vilket visar sig i många av barnens extremt utåtagerande eller på annat sätt "avvikande" beteende, samt utspel om hur de "hatar pappa" och "ska döda honom".
 
Som personal på boendet erbjuder vi kvinnorna och barnen stödsamtal där vi går igenom och bearbetar det som hänt, men det är ju inte tänkt att familjerna ska bo där för evigt och när de flyttar får vi i personalen bara sätta vårt hopp till att de får tillräckligt mycket hjälp i framtiden för att kunna finna ett sätt att förhålla sig till det brutala de varit utsatta för och inse att det aldrig var deras fel (något som många brottas med, dvs känslor av skam och skuld, både bland kvinnorna och barnen). Jag kan emellanåt komma på mig själv med att fundera kring hur det ska gå för kvinnorna och deras barn när de flyttar ut från boendet, men försöker som sagt hålla uppe hoppet om att de kommer kunna gå vidare på något sätt och finna ro.
 
Även om det är ett ganska tungt jobb så känner jag ändå att det ger mig enorma erfarenheter inom arbetet som socionom, lite i stil med vad jag kände när jag jobbade på asylboendet tidigare i vintras. Jag lär mig dels hur arbetet på en sådan här plats går till och vad som kan behöva göras i olika situationer och hur en snabbt tar itu med det, men lär mig också mycket om nya sätt att samtala med vuxna och framför allt barn som varit med om svåra saker i livet, vilket känns otroligt mycket värt inför min framtida karriär som socionom - och speciellt med tanke på mitt kuratorsjobb som inleds i augusti.
 
 
 
 
Håhå. Nu är det dags för middag, hungrar ihjäl här.
 
Ha det bra!