(✿◠‿◠)

 
 
Bröööl.
 
Det är höstiga tider (och imorrn börjar min födelsedagsmånad fnnfgghh!!) och jag kan inte minnas senast jag rakade mig under armarna, eller någon annan del på kroppen heller för den delen. It's so fluffy och tjusigt och blir säkert bra att ha i det kommande vintermörkret huehuehue. Här, ta lite myspys:
 
 
 
Var tvungen att slänga in lite serier från amazeballs Sarah H Andersen på slutet.
Speciellt den om att använda sin bf som värmekälla är cute.
Och även anledningen till att varken jag eller bae kommer upp om morgnarna när alarmet ringer 7.30.........
 
 
 
BYE
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Film: Trainwreck (2015)

 
 
Hej igen.
 
Jag var inne och surfade på Bitch Media och hittade plötsligt en miljon grejer jag ville skriva om. Innan jag börjar med det tänkte jag dock bara säga snabbt att Bitch Media är, direkt citerat från deras egna hemsida, "a nonprofit, independent, feminist media organization dedicated to providing and encouraging an engaged, thoughtful feminist response to mainstream media and popular culture.". Med andra ord artiklar och åter artiklar om populärkultur och feminism, my two favorite things in the world, kan det bli bättre?
 
 
 
 
→ Anyway. Det jag fick upp ögonen för var en artikel kallad "The problems with Trainwreck's casual racism", om de rasistiska uttalandena och annat som var fel med den nyss utkomna Hollywoodrullen Trainwreck (2015). I filmen spelar komikern Amy Schumer en monogamihatande karriärkvinna som jobbar på en manschauvinistisk snubbtidning och dissar män på löpande band. Eventually träffar hon en göllig karl som vill göra allt för'na men hur ska det då gå med hennes coola livsstil som singel och fabulous??? Hollywood u so edgy. 
 
Xatherin Gonzalez som skrivit artikeln tar bland annat upp hur filmen hyllades för att vara så nytänkande och feministisk och blabla, men att hon själv inte kunde relatera till den på grund av dess tydliga inriktning mot "a white, straight audience" och att det innebar en exkludering för henne och andra som inte passar in i just den mallen. Tyckte det var en riktigt bra och tänkvärd artikel. Eftersom jag är vit tänkte jag inte uttala mig desto mer om rasismen i filmen, men däremot vill jag dela med mig av några andra tankar kring den. Varning för spoilers etc.
 
 
 
Jag var besviken. Så utterly, thorougly besviken. Jag vet inte vad jag förväntat mig, men det var inte den klyschiga soppan jag satt och somnade till där i biosalongen. Och I tells ya, jag somnar ALDRIG på bio. Kämpade mig genom Les Miserables med sina femhundratrettiotusen sångnummer utan att ens sluta ögonen så this is bad guys. Tänkte att rullen åtminstone skulle bjuda på några skratt och kaaanske lite feministpepp i form av Amy's (Amy Schumers karaktär heter Amy i filmen också) "i dont need a man"-attityd, men där gick ju allt down the shitter kan jag hälsa och berätta.
 
Jag quotar tidigare nämnda artikel: "Despite the apparent wins for white women, even Amy’s identity is limited to the desires and needs of the white men in her life.". Gonzalez skriver om hur Amy i slutändan ger upp sin krökiga singellivsstil för att vara med den framgångsrike Aron eftersom det livet in general anses vara "bättre" (och ett värdigare Hollywoodslut amiright?), och det var precis det jag reagerade på när jag såg den. Tänkte, vad var det som var så himla nyskapande med detta? Hon valde ju ändå det trygga myslivet med den vita nice guy-snubben efter att ha insett att ~that's all that matters~ typ. Hurra. 
 
För övrigt tyckte jag det kändes som att filmen inte riktigt kunde bestämma sig åt vilket håll den skulle gå, å ena sidan var den flamsig komedi, sedan blev det plötsligt seriöst drama. Ett exempel på det var Amy's farsa som fungerade som någon sorts comic relief (?) med sina bl.a. rasistiska uttalanden, men som sedan förläts av alla efter att han dött och Amy hållit ett tårfyllt tal på begravningen. Hade svårt att feel the moment och ba är det meningen att man ska vara ledsen nu eller vad.......? Kändes mest forcerat imo.
 
Kort sagt kan det sägas att de supposedly sorgliga stunderna inte kändes sorgliga enough och att de supposedly roliga stunderna inte kändes roliga enough heller. Jag skrattade väl till några gånger, men mest var det stoneface, snark eller typ brutal cringe. Sådär så att man vill glida ur biostolen och åla iväg mot utgången liksom. Som typ när Amy's syrra avslöjade att hon skulle klämma fram en bebis och att de målat bebisrummet rosa eftersom det skulle bli en flicka. Well of course! Kul film hörni!!!!
 
 
zzzzzzz
 
 
Man kan väl se den om man pallar men själv får jag försöka minnas inför framtiden att inte gå och se flamsiga Hollywoodkomedier på bio för jag blir bara så grovt besviken och irriterad. Enda plusset var att jag fick hänga med mina girlfriends.
 
Byeeee
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Serie: Tjejerna På Höjden

 
 
 
Tjo!

Som jag har nämnt ca en triljard gånger är jag mycket, för att inte säga tossigt, förtjust i serier (såna som man läser dvs) och har under årens lopp samlat på mig ofantliga mängder album med alla möjliga sorters historier. När jag var yngre brukade jag låna på biblioteket och släpa hem högar med tecknat stuff, men nu föredrar jag att paya för det så jag kan ha allting i bokhyllan och bygga upp en tjusig samling och kolla i albumen när jag vill.
 
Det är dock inte bara "riktiga" seriealbum som lockar mig, ibland hittar jag rätt skojiga, korta seriestrippar på nätet som jag blir helt hooked på. Så är det i fallet med Tjejerna På Höjden som jag såg av en slump på Instagram (possibly för att jag följer en hel arsenal serietecknare och illustratörer och alltid får nya tips på mer folk att följa) och genast ville läsa mer av. Serien är en sorts självbiografi av tre unga tjejer i det tidiga vuxenlivet och deras vardagspyssel och funderingar i storstan. Med andra ord perfekt för mig :-)
 
Hittade serietecknaren Frida Malmgrens blogg med resten av serierna också så nu kan jag sitta och läsa dem där också höhörfhö. Mycket relaterande.
 
 
<3
 
 
Åhhh vad jag vill rita serier. Bye