Fett liv

 
 
 
Todelihoo!

Helgen var en tid för kära återseenden. På fredagen kom den ever so tjusiga thealou hem en sväng från Linköping vilket vi naturligtvis firade med att gå ut och dansa halva natten med tjejerna (och vi hann faktiskt avverka BÅDE Värmlands och Snerikes, tyckte det var starkt att orka gå på två nationsklubbar och så avsluta allt på willys som vanligt lel).
 
Sen på lördagen kom bae hit och där må ni tro att jag var längtig, vi hade faktiskt inte setts på 13 (!!!) dagar och jag hade ont i själen. Var dessutom nästan lite nervös när jag stod på centralen och väntade på sötkorven i eftermiddagssolen, huhu. När vi väl sågs kunde jag ej sluta krama och pussa på honom och sen åkte vi hem och var bakis tillsammans resten av dagen (även om jag kände mig betydligt piggare efter allt sexytime som följde bröl).
 
 
Valentine-charlie-brown
 
mmm... bae...
 
 
På söndagskvällen bestämde han sig för att stanna en natt till och åka hem tidigt på måndagsmorgonen istället, vilket jag självklart blev asglad över. Vi låg under en ullig filt i soffan och höll om varandra och jag kunde bara tänka, vilken känsla, att liksom inte ha en care in the world! Den här hösten har verkligen flutit på i en så himla smooth takt, och det på grund av många olika anledningar;
 
Jag älskar min praktik och vet vad jag vill jobba med efter examen (och har verkligen insett hur brett socionomyrket är, har fler intressanta alternativ att välja mellan så att säga), jag fick csn och lön i torsdags så har jag cash och en resa till Lund att se fram emot thanks to that, jag har härliga vänner som uppskattar mig så som jag uppskattar dem och jag är så tossigt kär i någon som är kär i mig tillbaka och man ba fan vad saker har styrt upp sig.
 
Sen är jag också så himla nöjd med mig själv som person nu. Tack vare praktiken har jag fått en extrem självförtroendeboost, jag vågar prata mer och högre och tror mer på min egen förmåga och känner mig vuxnare och what not. Tänker att det definitivt kommer komma väl till pass när det är RFSU-möte för oss skolinformatörer imorrn och vi ska prata lite om vad man kan ändra i lektionerna mehe.
 
 
 
lite så känner jag mig!
 
 
Och bae, fina bae. Saker känns så peppiga med den spillevinken med i bilden. Jag sa att jag inte skulle bli en sån där som sitter och brölar oavbrutet om hur fantastisk och superbäst och göllig ens partner är (eller bae som jag envisas med att kalla honom lol), men jag kan fan inte sluta. Det är ju så svårt att låta bli att prata om någon som tar upp så mycket av ens tankar och gör en så ofattbart glad hela tin liksom..................
 
→ Och dessutom! En sak jag tycker är så ofantligt bra är att jag och bae diskuterar eventuella fantasier och fetischer (eller det är väl mest jag som har dem hehe) som vi skulle vilja prova, och igår turades vi om att berätta och visa vilken sorts porr vi kollar på och varför man gillar just det och vad man kanske inte tycker lika mycket om etc. Asbra och intressant att snacka om sånt, det lär en så mycket om personen och dennes preferenser (och spännande att veta vad han tänder på iiiiiiihihihi-).
 
En annan grej jag uppskattar väldigt mycket är att bae brukar ligga och ta på mitt fett kring magen och höfterna, och när jag frågade varför sa han att det var för att han tyckte det var så mysigt och att han gillar det. Jag tycker också om det eftersom det hjälper till att "avdramatisera" fettet i sig, behöver liksom inte ligga och tänka något tramsigt som omg ser jag fet ut i den här vinkeln eller whatever, utan ligger bara där helt naturligt medan han smeker mina lovely lady lumps haha. 
 
 
That’s love, bitch! *High Five*

How I Met Your Mother é a melhor série ever!
 
:')
 
 
Nää dra mä baklänges, vilka happy times. Men nu måste jag göra lite skoljöbb inför seminariet imorrn, glömmer bort att jag faktiskt går på universitetet när jag har haft prakke i snart en månad nu lol.
 
fett puss på alla
 
 
 

Högstadieminnen och odrägliga tonåringar

 
 
Yööö.
 
Nu har det gått ett tag sedan jag senast skrev och jag tänkte passa på nu när jag precis kommit hem från ännu en avslutad vecka på praktiken. Som vanligt har det varit en oerhört lärorik vecka och jag känner mer och mer att jag vill jobba som skolkurator efter examen, det känns så rätt att vara där och hänga med kidsen etc.
 
→ Med det sagt vill jag också ta upp att det har varit en av de tyngsta veckorna so far, den här gången på grund av att det har hänt mycket jobbiga saker. Dels bland eleverna; bråk om det ena och det andra, skitsnack och hot, gråt och förtal och långa samtal och uppföljning på det och så vidare.
 
Det har även varit en hel del tjafs och elaka ord mot lärarna och jag kan ju verkligen säga att jag beundrar alla som utbildar sig till högstadielärare och sedan orkar jobba som det också för det kan fanimig inte vara lätt (vilket alla som själva gått i högstadiet antagligen vet lol). Det blir bara så annorlunda när man själv är den som står där framför klassen och försöker få folk att lyssna fast man bara är vikarie, tänk att behöva stå ut med det där varje dag?
 
Och ja, det finns klasser vi vikarierat i på skolan som varit skitbra där eleverna sagt otroligt smarta och genomtänkta saker och lyssnat på varandra och verkligen uppskattat att vi är där etc, och det är ju det som gör att man pallar vara vikarie igen (fast man egentligen är skolkurator och har andra arbetsuppgifter). Härligt med såna kids, då känns det stimulerande att jobba liksom.
 
... Men så är det ju den där jävligt stökiga klassen där nobody gives a shit (utom några få stackare som bara sitter och glor ut genom fönstret och inte säger något) och som får någon sorts kick av att vara kaxiga och se hur långt de kan hålla på och fittas tills lärarna får nog. Jag och min handledare har hållit i några korta pass där vi snackat om nätmobbning, Instagrammålet (ni vet upploppen i Göteborg för ett par år sedan) och tyckt att det varit fett intressant - men så sitter någon brölig 15-åring där och ba "ååååh det här är så sjukt meninglööööst" och man ba happ, tack för åsikten.
 
(Sidenote: det finns föreläsningar jag varit på på universitetet som jag också tyckt varit helt meningslösa, skillnaden är väl att jag inte sitter och vrålar det i föreläsarens ansikte.)
 
Som "lärare" kan man ju då obvi inte tappa fattningen, även om jag bra gärna skulle vilja fräsa åt de kaxiga eleverna att bara dra åt helvete om det inte passar, men man får ju försöka lösa det på andra vis och det är det som gör mig så frustrerad; jag har så mycket jag vill göra och säga men jag har liksom inte "the authority" att börja göra egna lektioner hur som helst. Jag är trots allt bara praktikanten.
 
FRUSTRATIONEN!
 
 Φ__Φ
 
 
Och sen är det ju det här med elever och lärare som blir utsatta för spott och spe och blir helt bedrövade och sänkta och att man liksom vet att det här händer på daglig basis men vad ska man göra? Jag vet att man inte ska "ta jobbet med sig hem", men det är så svårt att inte låta sig påverkas eftersom man ju faktiskt är mänsklig och jag vill ta på mig nån sorts superhjälteroll och ba hjälpa och trösta alla men jag vet inte hur. Det blir så tungt.
 
Sen tänker jag ju så himla mycket tillbaka på min egen högstadietid, speciellt idag när två elever kom in och berättade hur deras lärare utsatts för hat och hot från klassen och hur de inte tycker att de ska gå till på det viset, "han är ju här för att hjälpa oss" och "han är ju faktiskt också en människa!". Imponerad av den utvecklade empatin och visheten hos så unga peeps, fick nästan en klump i halsen när jag lyssnade på dem.
 
Jag var nämligen med om exakt samma situation i högstadiet, då min extremt bröliga klass (även känd som värst på skolan...) gav sig på vår höggravida, utmattade lärare och skrek att de minsann inte tänkte plugga till provet vi hade om några veckor för de hade inte fått info tidigare om att vi skulle ha prov och då kan man inte plugga för de var så extreeeemt orättviiiist behandlade blablabla. Låtsasargumenten haglade och ljudnivån i rummet var olidlig to say the least.
 
Jag och min kompis som annars brukade sitta tysta och jobba för oss själva medan alla andra dampade loss fick plötsligt nog, och jag minns att jag knappt kände igen min röst när jag för en gångs skull vågade höja den och röt "MEN OM NI KANSKE ÄR TYSTA OCH BÖRJAR PLUGGA SÅ BEHÖVER VI INTE STÅ OCH BRÅKA OM NÄR PROVET SKA VARA!!". Vilken kick att äntligen våga säga ifrån, även om jag lät som den värsta pluggisen ever.
 
Minns vidare att en av de *populära* tjejerna i klassen fräste något till svar, men att jag och min kompis fortsatte försvara läraren och sa att folk skulle lugna sig och börja plugga istället och att det kändes så jävla bra att våga ta ställning mot den ständigt pågående lärarmobbningen och ba visa att man inte var som alla andra rötägg i klassen.
 
Kommer inte ihåg hur det gick sen men i och med att jag fortfarande minns just de orden jag skrek så vet jag att de gjorde ett så stort intryck på mig. Jag kunde inte längre stå ut med att se hur ett gäng störda tonåringar trodde de kunde göra precis som de ville utan konsekvenser, och det är nog lite samma sak jag känner nu när jag är vuxen. Kidsen måste veta sin plats och att det inte är okej att hålla på och skrika elakheter, snacka skit, hota och mobba andra, oavsett om det är mot någon annan elev på skolan eller mot läraren själv.
 
Det tänker jag se till, på ett eller annat sätt. 
 
 
Kramis
 
 

Spela Shoreline!

 
 
Yodelihoo!

Igår var jag med om den knäppaste grejen på Williams so far. Då ska vi dock veta att det här är willys vi snackar om, dräggens hemvist och krökets slutstation, där har hänt mycket knäppt so to speak. Det är här man alltid tar den där sista bärkan innan man vinglar hemåt tre på natten, det är här jag sett otaliga människor lägga en spya på gården eller dra en piss i buskarna utanför och det är här man ofta hittat någon slusk att släpa med sig hem.
 
→ MEN! Igår. Musiken var mystisk och ingen blev direkt peppad av den så en kille i gänget började hojta om Shoreline, och snart gick en annan och önskade den i baren. Dock spelades den aldrig och jag började bli lite trött, tänkte att när jag väl fått höra den skulle jag börja röra mig hemåt. Så blev det ej.
 
Ty när den förra låten äntligen fejdade ut och vi andäktigt höll andan och sen finally hörde de första tonerna så kom peppen som ett jävla bombnedslag. Folk ställde sig upp och vrålade, kramades, high five:ade etc, tror fan att jag inte klämde fram en liten tår också? Ingen aning om vad som hände för även om Shoreline är fin så är det väl knappast min absoluta favoritlåt of all times liksom, men det blev bara.... vår grej att vänta på den och sen spåra ur.
 
Så där satt vi sedan och vrålsjöng och hade ett moment och alla var som en enda stor familj. Och ja, nog för att vi alltid vrålsjunger på Williams (Bohemian Rhapsody är en klassiker, Kolla Kolla en annan) men det här blev så hysteriskt på något vis, det var som att vi var de största BD-fansen since the dawn of time haha. Det var mysigt.
 
 
 
 
I övrigt träffade jag mannen med de blå ögonen igen och sen även samma gamla lover som jag skrev om igår, han var strangely awkward (efter gårdagens samtal antar jag) och klarade knappt av att snacka med mig och ett tag när jag stod ensam vid toan kom han förbi och sa hej och sen "det här var ju awkward" och gick. Jag tyckte inte det var något skumt, men han är ju som han är. Jaja.
 
Kul kväll nonetheless, och soft att man orkade dra en tvådagars haha. Blir skönt med praktik och lite rutiner imorgon igen.
 
kramis