Fittkonst

 
 
Yuhuuu!
 
För ett bra tag sedan sa en polare till mig som också jobbar för RFSU att hon verkligen såg fram emot den kommande fittutställningen i Stockholm och jag ba vafalls? en utställning med bara fittkonstverk? vilken dröm!, och så nu för några dagar sedan blev jag inbjuden till eventet och kände absolut att jag måste dela med mig av det här också.

Beskrivningen på eventet (som återfinns här på fb) lyder som följande:
 

"Det är hög tid för fittan att ta en självklar plats i det offentliga rummet. Trots att fittan är ett könsorgan som cirka hälften av jordens befolkning har, är den för många ett tabubelagt ämne. Vi vill normalisera fittan, vi vill att fittan ska få komma ut i ljuset och ha en lika självklar plats i vår kultur och vårat samhälle som snoppen har.

Därför har vi, etablerade och icke-etablerade konstnärer, skapat en utställning med enbart fittkonst. Konst som föreställer fittor på olika sätt, eller väcker tankar om varför fittan sällan får definieras av fittbäraren själv utan alltför ofta av samhället och betraktaren."
 
 
 
 
Bild från Fittkonsts Facebookgrupp.
 
 
Fabbigt, va? Den 19 november börjar utställningen och jag tänker definitivt ta och pallra mig dit under någon av dagarna, och det kan väl ni också göra om ni har möjlighet! 
 
Pussen ♥
 
 

Kvinnan i den omsorgs- och ansvarstagande rollen

 
 
Yööö.
 
Nu har jag funderat på så mycket grejer igen att jag knappt vet vad jag ska börja. Ibland kommer jag in i såna här perioder då jag bara scavenger-huntar nätet i jakt på feministiska bloggar, twittrare, instagrammare etc och mitt i allt får jag så många uppebarelser på en och samma gång att jag känner mig som en helt ny människa efteråt och ba hur kunde jag inte tänka på det här viset innan etc. Blir lite knäpp.
 
Men vi börjar såhär va. (kommer bli långt!)
 
 
Vi tar med en tjusig bild också fö fän.
 
 
→ En del av er kanske känner till bloggaren Fanny Åström (går under bloggnamnet Arsinoe), som har en hel del omvälvande och konfronterande åsikter om relationer, heteromonogami och feminism i allmänhet. När jag började läsa hennes blogg tyckte jag först hon var "lite väl radikal" (lol), men i och med att jag växt in mer och mer i min identitet som feminist så har jag börjat fatta vad hon menar och nuförtiden håller jag med om nästan allt hon skriver.
 
Fanny skriver mycket om ojämställda relationer och att en som kvinna får den omsorgstagande rollen i en relation och därmed förväntas sköta allt det emotionella arbetet och styra upp skit som går fel och vara förlåtande och överseende med mäns övertramp och snedsteg. När en sen blir ledsen över grejer så får en rådet att "lugna ner sig" och inte vara så orolig, gnällig och hysterisk etc. Låter bekant?
 
Jag skulle VERKLIGEN råda alla att läsa hennes inlägg om att göra män passiva för det är så jävla spot on att jag bara vill high-fivea datorskärmen samtidigt som jag blir bedrövad för att jag tvingats fejsa så många obekväma sanningar om mitt eget liv också. Så många gånger som jag försökt förklara för en man varför han gör fel och jag blir ledsen och han ba klämt fram nåt ironiskt men förlåt då?? och man ba äsch det är väl okej, som att allt vore bra där! USCH.
 
 
 
 
 
→ Jag tänkte mycket på det här eftersom en vän till mig skrev på fb för ett tag sen och ville diskutera lite feminism (och hon sa t.o.m. att det var tack vare mig som hon börjat kalla sig feminist, PEPPEN) och efter ett tag gled ämnet in på hur hon skulle lyckas med att uppfostra sitt relativt nyfödda barn så feministiskt som möjligt samt få sin partner (av manskön) med i processen.
 
Hon skrev vidare hur hon försökt förklara för sagda partner att samhället ser brutalt annorlunda ut för oss som växer upp som kvinnfolk compared to om vi fötts med manligt kön, men as usual är det i princip omöjligt att förklara det här fenomenet för män så att de faktiskt förstår. Alltså, förstår på riktigt och inte ba ja men usch fattar att det är hårt :-/ lol.
 
Jag tänker på alla gånger jag försvarat feminismen mot gnälliga antifeminister i ens närhet (blotta tanken gjorde mig utmattad nu suck) och hur man mötts av total oförståelse och försvarspositioner ("not all men!") och fanskap. Och alla gånger jag försökt berätta om hur rädd jag är för att gå ensam om kvällarna och fått höra men äsch det är väl inget läskigt haha :PPPP, och alla gånger man i allmänhet behövt förklara stuff för män som de aldrig tänkt på eftersom de är helt befriade från skuld och ansvar i många fall (i relationer då exempelvis).
 
 
 
 
→ Jag tipsar återigen om Instagramkontot Machokulturen som är otroligt bra på att belysa mäns roll i feminismen och vad de kan göra för att hjälpa till att krossa patriarkatet och ta oss ur det här skitsamhället. I det här inlägget pratas det om boken Det Kallas Kärlek (som jag f.ö. håller på och läser nu, mycket bra men återigen konfronteras en med många obekväma sanningar) och nedanstående utdrag ur bildtexten tycker jag verkligen alla ska läsa för mer jämställda relationer:
 
 
"Ta ansvar. Ta ansvar för det känslomässiga arbetet i förhållandet. Känslomässigt arbete kan vara svårt att greppa, men det inbegriper till exempel att prata om relationen och de problem som uppstår samt att försöka lösa dessa. Att se till att relationen fungerar, helt enkelt, och att involverade parter mår bra.
 
Detta är mer arbete än en kan tro, och något som kvinnan i en relation gör i mycket större grad än mannen, vilket leder till att hennes energi går till honom, så att han kan gå ut i världen och förverkliga sig själv medan hon sitter hemma och är utmattad.
 
Och när mannen för en gångs skull tar minsta möjliga ansvar betraktas det som fantastiskt, wow vilken bra kille han är, medan ingen hyllar kvinnan trots att hon gör tusen gånger mer varje dag - hon förväntas ju göra det."
 
 
- can i get an aaaaamen?
(fast ett sorgset amen eftersom det är så tragiskt sant)
 
 

 
 


 
Suck! Nu fick jag inte ens med allt jag ville säga men känner att jag behöver avrunda lite så att det inte blir för mycket funderingar på en och samma gång, sparar lite till nästa gång.
 
Hur som helst så är ovanstående stuff det mest väsentliga, jag har verkligen insett att jag som kvinna förväntas ta det mesta ansvaret för det emotionella arbetet i relationer (heteromonogama kärleksrelationer that is) i kombination med att förväntas visa omsorg och förståelse för mäns oförståelse och nonchalans i många situationer.
 
Och det är tungt. Samtidigt som jag känner hur mitt ~livsperspektiv~ vidgas och jag lär mig en massa asbra grejer genom att läsa texter om sånt här, så blir jag alldeles matt över att det faktiskt är på det här viset och att en liksom vant sig vid det och bara finner sig i det för så har det alltid varit etc...? Jag vill inte.
 
 
 
Måste orka.
 
 
pussen
 
 
 

Mer mens

 
 
Hej igen!

När jag ändå är inne på mensspåret tänkte jag ta och länka några gifs som jag tycker visar perfekt hur vilt det kan kännas under de här dagarna när hela nederdelen av kroppen krampar och man bara vill krypa ihop till en boll och gå i ide tills man orkar ta tag i saker igen.
 
 
image
image
image
This me, about once a month.
 
 
Tur att många andra fattar hur det känns iaf.
 
pussen