Ett par månader med p-piller

 
 
Todelihoo.
 
Jag funderade på en grej nu när jag höll på och mensade i helgen (tog slut idag). Under de två senaste månaderna har jag käkat p-piller för jag hade en årsförbrukning kvar från när jag skaffade dem i mina teenage years (kollade obviously utgångsdatum först) och jag ville se hur jag skulle reagera på dem... samt kunna ha en massa vilt sexytime med bae hehe.
 
Medan det är svårt att veta om pillren har påverkat mitt humör på något avgörande vis eftersom jag är väldigt emotionell till vardags också (gråter lätt och kan bli ruggigt förbannad ibland etc), så har jag inte känt av så mycket annat direkt. Min sexlust är fortfarande på topp och jag känner mig inte överdrivet deppig eller liknande, det har väl varit pretty much som vanligt får jag väl säga.
 
Ändå har jag bestämt mig för att sluta nu efter de här två månaderna eftersom det trots allt är hormoner jag slänger i mig och som påverkar hela mitt ägglossningssystem och kroppen i sig (och har alltid varit nojig över den där blodproppsrisken...), och speciellt när jag och bae bara kan ses på vissa utvalda dagar i månaden så känns det ovärt att hålla på och äta pillurerna när de ändå bara "utnyttjas" under så få dagar. Så nu vare slut och resten av årsförbrukningen åkte i soptunnan, farväl.
 
 
image
 
hihi
 
 
→ MEN! Det som varit otroligt värt med p-pillren är att jag 1) knappt haft någon mens alls (eller väldigt lite!) och 2) INTE HAFT NÅGON MENSVÄRK. Jag har alltså fått mens på den dag jag räknat ut men det har kommit yttepyttelite och inte alls den där jävliga floden av fanskap jag annars har - och att jag inte haft nån värk, hur fantastiskt?! Jag som annars brukar ligga och vrida mig i helvetets plågor har ba seglat på som vanligt och knappt känt något. Vilken känsla.
 
Så det är väl vad jag kommer sakna med pillurerna, de har hjälpt mig att känna mig lite mindre miserabel under röda veckan. Men det finns det väl andra hjälpmedel för, hopefully, som inte innebär att jag måste äta hormoner under resten av månadens dagar bara för att. Vi får la se.
 
Pussen

En flytt och en oväntad hälsning

 
 
Hej paltar.
 
Har för närvarande ett ytterst jobbig lördag då jag 1) är sjuk och känner mig jävligt hängig, och 2) har världens träningsvärk efter gårdagens flytt. För det är sant, igår sa jag tack och hej till mitt place på Studentvägen där jag bott sedan våren 2012 och tog allt mitt skit till lägenheten i Luthagen som numera är mitt nya hem. Eller ja, nygamla. Det är mina pärons lägenhet som jag och brorsan får nu när föräldrarna flyttar till Stockholm.
 
Men det känns jävligt bra att bo här nu, har fått mina pärons gamla sovrum som nästan är större än vad hela mitt rum var på Studentvägen, och så är det ju allt det där med eget kök och dusch och tjosan (och närmare till stan). Är också väldigt taggad på att se päronens nya lägenhet på Odenplan, tänkte åka dit nästa helg och kika på den.
 
 
 
Pysslar och har mig.
 
 
Det som är mindre kul är ju att jag inte kunde träffa bae den här helgen efter tidigare sagda sjukdom, känner mig så jävla risig bara och everything hurts (utöver träningsvärken som gör att jag inte ens kan böja mig ner lol) och har ingen aptit och what not. Makes me sadface, går ju och längtar efter honom som fan i veckorna och vill bara att helgen ska komma, och så kan man ändå inte ses och får vänta ytterligare en vecka. Buuu, sug.
 
 
 
 
Men. Nu när jag ändå ligger här i min misär kan jag ju lika gärna passa på och skriva lite, för det är about allt jag pallar göra, ligga och pilla med datorn dvs, och dessutom har jag en del grejer att ta upp.
 
Igår såg jag av en slump min gamla loverboy skåningen, some of you kanske kommer ihåg när jag träffade honom förra hösten. Egentligen var det boo som fick syn på honom först och 'förvarnade' mig, no clue om han såg mig men vi fick ögonkontakt i nån millisekund så kanske. Det var egentligen ingen stor grej, jag kände inte så mycket för honom utan tyckte tvärtom att han kunde vara ganska full of himself för det mesta heh, men det fick mig att fundera lite.
 
Jag och boo har pratat en hel del om det här på senare tid, att det känns som att ens gamla ragg och lovers och whatevers börjar dyka upp igen så fort man skaffat partner och gått vidare med livet. Några har obvious flirtiga intentioner och gör en del inte så smootha närmanden som bara får en att känna fet cringe, andra ska confessa sin nyfunna kärlek för en som de plötsligt upptäckt och inte kunde klämma ur sig under alla år man var singel, och någon enstaka ska bara... "kolla läget". Hmm.
 
Jag finner detta väldigt curious. Skulle nog känna mig lite skum om jag kollade upp något av mitt gamla ragg efter att personen skaffat ny tjej och gått vidare med livet och ba heeej whats up allt bra etc. Vad är poängen? Visst att man kanske kollar upp någon på fejjan som man var lite intresserad av back in the days bara för att se vad personen gör nuförtiden, men att actually skriva till den när den skaffat ny partner... nää jag vet inte.
 
→ Mycket av orsaken till att jag skriver detta är för att en viss gammal bekantskap hört av sig till mig, några av er som hängt med den här bloggen ett tag (eller känner mig personligen haha) lär förstå vem det är. Jag kan inte ljuga om att jag blev ytterst förvånad när jag fick meddelandet från honom, vi har inte pratat på långt över ett år och jag har varit väldigt nöjd med att ha det så, så naturligtvis är det någonting jag funderat över en del (och övervägt om jag ska skriva om eller inte, nu blev det så i alla fall).
 
Och jag känner mig rätt ambivalent inför det hela. Samtidigt som det gör mig smått irriterad att han plötsligt tagit beslutet att komma in i mitt liv igen när jag tyckt att det varit så skönt att inte veta någonting om vad han gör eller hur han mår, så känner jag mig märkligt neutral. Inte helt likgiltig, men som att det liksom inte gör mig så mycket egentligen. Låter kanske skumt med tanke på hur jag hade reagerat för ett par år sedan heh.
 
Men såhär äre. Tack och lov har det runnit mycket vatten under broarna sedan min tid med honom, och jag är definitivt inte samma person längre som jag var när vi precis träffats. Jag har blivit mycket säkrare på mig själv (mycket tack vare feminismen, vette fan vad jag hade gjort om jag inte funnit så mycket styrka genom den, men även genom mitt RFSU-arbete och min praktik som skolkurator, och genom vänner och nya bekantskaper etc). Jag känner mig vuxnare liksom, jag hanterar saker annorlunda nu.
 
Sen är ju också en stor anledning, som ni antagligen kan gissa, att jag träffat någon ny som jag älskar mer än jag någonsin hade kunnat tro och som jag känner att jag vill vara med till hundra procent. Med honom känns det som det ska kännas när man tycker om någon och det har gjort mig så himla lycklig, har släppt all gammal bitterhet om grejs som hänt i the past och finally gått vidare.
 
Så, ja. Fundersamt värre, men mest tycker jag det är skönt att jag inte är arg längre. Att jag kan se på det hela med 'nyktra' ögon och ha distans till det såhär i efterhand. Det var ju det jag ville all along.
 
Pussen
 
 
 
 
 

Min senaste kändiscrush

 
 
Hej igen!

Ända sedan jag såg den magnifika tv-serien True Detective för några månader sedan har jag gått och blivit smått hooked på Matthew McConaughey, och inte blev det värre av att jag sedan såg honom och hans awesome rollprestation i Interstellar, och nu på senare tid även Dallas Buyers Club och Mud (båda jävligt bra).
 
Det här är inget ovanligt fenomen för mig, dvs att jag ser en film/tv-serie med någon speciell skådis och sedan blir temporärt besatt av denna och måste se allt hen medverkat i (ibland händer samma sak med regissörer, jag måste se alla deras verk etc). Och nu äre alltså Matthew McConaugheys tur. Tycker det är lite kul eftersom jag inte alls varit särskilt intresserad förut och knappt sett någon film med honom, men nu alltså har värsta streaken på gång haha.
 
 
 
Dessutom är han så snygg att jag börjar grina. 
 
 
Har dessutom laddat ner ännu en film med honom som jag ska se innan jag går och lägger mig, hoho.
 
Lev väl