Tillbaks med mer femipepp!

 
Tja!

Det här är vad 
jag precis klickade hem från Adlibris och jag kan knappt vänta på att de ramlar ner i brevlådan hos mig. Under tiden får jag fokusera stenhårt på att skriva klart min hemtenta, så att jag sedan kan hänge mig helt och fullt åt dessa underbara böcker. Feministpeppen återvänder.
 
 
 
 
 
Skrev ju för ett par dagar sedan att jag var opepp på att skriva feministiska inlägg mostly pga det enorma motstånd (läs tjafs) jag mötte när jag skrev inlägget Den vardagliga antifeminismen i lördags. För tjafs var precis vad det var. Fucking tjafs från män som inte ser sina privilegier och vägrar stå på kvinnornas sida.

Fick mycket stöd och det är jag ju skitglad för, men alltså trycket från de som var MOT mig var verkligen överväldigande. Rader och rader av karlar som gnällde på om hur de minsann var för jämställdhet men som inte ville kalla sig feminister för det är ju typ ett fult ord eller whatever. Jag diskuterar och debatterar gärna, men insikten om att så många inte vill kalla sig feminister kändes typ som ett slag i ansiktet. 
 
Fick sån fet ångest av all antifeminism som florerade i diskussionen, samt att ingen av karlarna kunde erkänna faktumet att kvinnor befinner sig, och alltid har befunnit sig, i en underlägsen, utsatt position. Helt blinda för makten de automatiskt innehar i egenskap av (vita) män. Eller så låtsades de bara inte om det för att slippa erkänna sina fel och ta ansvar för varför världen ser ut som den gör.

Det som också gjorde mig upprörd var att så många började sina meningar med att säga att de trodde på de feministiska värderingarna..... bara för att några rader senare göra mig så ytterligt besviken genom att hävda att de nog inte var feminister trots allt. Att jag gång på gång försökte förklara min ståndpunkt att antingen är man FÖR eller MOT den patriarkala strukturen (krossa patriarkatet = feminismens grundpelare) gick i princip alldeles obemärkt förbi. Ingen var beredd att ta tillbaka ordet feminist, utan fortsatte hellre med att sätta sig i trygghet utanför den ögonbrynshöjande JAG ÄR FEMINIST-zonen.
 
Argumentet som oftast dök upp var att folk inte ville kalla sig feminister eftersom det sätter en viss stämpel på en och det är man ju rädd för, exempelvis jag är feminist = alla kommer tro att jag hatar män, eller jag är feminist = alla kommer tro att jag är vänsterextremist. Jag förstår att man inte vill få en stämpel på sig för vem fan vill det, men däremot förstår jag INTE att man aktivt väljer att ge vika för den här rädslan och därmed tar motstånd från ordet feminist, det är ju bara...... fegt. Asfegt, till och med. 
 
Lady Dahmer skriver om detta i sitt inlägg Ska vi snacka systerskap så kan vi inte hålla patriarkatet om ryggen, och jag får äntligen tillbaks hoppet och peppen när jag läser det. Hon sätter verkligen ord på vad jag känner allt som oftast när jag diskuterar feminism med män; att trots att kvinnorna är de utsatta så lyckas männen få debatten att handla om sig själva och att det är de som känner sig förtryckta och kränkta och what not. Det finns inte på kartan att de skulle fundera över hur det känns att vara på den automatiskt förlorande sidan, nej de går direkt till försvar och gör bara allting värre.

Bara läs detta avslutande stycke från Dahmers inlägg och låt visdomen flöda över er:

"Och det jag tycker är anmärkningsvärt är att män ofta blir mer kränkta över att bli ihopgrupperade än över att kvinnor utsätts för våld. Ofta när man diskuterar mäns våld så kommer alltid en flock oftast män in för att säga att ”alla män är inte så” eller ”tänk på oss män som inte våldtar”. Aldrig någonsin har jag stött på en man som lägger sin prestige och sin kränkthet åt sidan och ba: ”shit, det är illa – vad kan jag göra åt det här?”. Män sitter på mycket makt och det är fan skamligt när de använder sin makt till att hävda sin kränkthet istället för att motarbeta den sexistiska kulturen vi lever i samt lyfta de kvinnor som utsätts. DET blir jag vansinnig på."

Ser ni? Det är ju så tragiskt sant. Männen har makten men istället för att dela med sig och hjälpa oss som står på the losing side börjar de bara tjafsa och går till motstånd med underliga argument och fan och hans moster. UUUUUH.
 
Ett annat inlägg jag läste på Politism är dessutom också painfully relevant - angående att feminismens backlash nu är över men att det fortfarande finns otroligt mycket kvar att göra - läs här. Detta stycke talar återigen direkt till mig:
 
"Nu ska vi dock inte tro att det faktum att backlashen är över betyder att samhället är mer feministisk. Snarare är det tvärtom. Det feministisk renässans konkret betyder är att vi ser att feministisk aktivism börjar synas mer och att det sker en inströmning av unga som kallar sig feminister. 

Det som samtidigt sker är att motståndet mot feminismen blir mer högljutt och mer aggressivt. Vi kan alltså vänta oss att hatet mot feminismen inom vissa grupper kommer bli mycket starkare, och ilsknare."

Där är det svart på vitt: fler och fler börjar få upp ögonen för vad feminism faktiskt innebär och vill engagera och aktivera sig, men detta innebär också att motståndet kommer bli desto starkare. Många debatter i stil med den jag hade i lördags (och säkert även fler av det mer aggressiva slaget) kommer äga rum, men det ska aldrig få stoppa mig.

Kampen fortsätter. Man behöver bara lite extra pepp ibland.

 

Och jag hyvlar hellre bort mina tatueringar med en rostig vinkelslip än kallar mig jämställdist, ekvalist eller nån annan skit.


Lev väl.
Puss

 

Bloggar mitt i natten, fett yolo

 
 
AUH!
 
 
 
Tassi snarkar som in i helvete men jag har inte hjärta att putta ner henne från sängen och hänvisa henne till någon annan sovplats. Hon blev så jävla glad när jag kom hem och förmedlade på sitt lilla hundspråk att hon missed me so much och ej vill vara ifrån mig en sekund till och mitt hjärta smälte. Alltså får tokfan sova på mina fötter och brölsnarka som en vilde. Hon är ju trots allt min älskade lilla ärthjärna.
 
En annan varelse det inte var lika kämpigt att sova med var skåningen, igår. Vi gosade utav bara fa-an och det var magpirrande trevligt. På morgonen hade vi säx och sen gjorde han scones och jag ba kan du sluta va så jävla mysig hela tin? I mean whats up with that. Såklart enjoyar jag det till 100%.
 
Sen tog jag bussen till skolan och nu har vi fått vår hemtenta. Alla har typ redan ångest och en siljard frågor, men jag känner mig ändå rätt lugn. Förutom att jag inte har en egen laptop att skriva på................ Men det fixar sig.

Så denna vecka kommer basically bara gå ut på att sitta borta på Blåsenhus och löka och skriva tentis. På onsdag kommer Gudrun Schyman till Uppsala och lika säkert som amen i kyrkan kommer jag befinna mig där. Men sen ska jag skrivaskrivaskriva, klara kursen och komma ett steg närmare el exameno del socionomo.

Livet rullar på. Kanske borde sova nu. Hunden har tystnat.

PUSS
 
 
 
 

Den vardagliga antifeminismen

 
 

Godmorgon! (yes really)
 
Igår satt jag och en av mina närmaste vänner Banana på balkongen och hinkade Koskenkorva. Ju mer vi drack, desto mer pratade vi (sjukt intressanta ämnen!), och det var inte förrän över 12 som vi fick arslet ur vagnen och släpade oss ner till stan. Eftersom vi var för sena för nationerna, hamnade vi på allas vårt PALERMO. Överfullt, dräggigt och stökigt as usual.
 
Vi stod mest ute och kedjerökte, hinkade bärtz och tjötade på om livet. Två killar kom fram och snackade och den ena blev så exalterad (?) när han pratade med mig att han slog till mig på axeln, varpå jag irriterat fräste att så kan man inte göra. Brölande försökte han kind of be om ursäkt, men vi gick demonstrativt på toa och såg dem aldrig mer.
 
Tycker dock det var ett prima exempel på hur somliga män fullkomligt tror att de äger det sociala rummet. Hur de tillåts prata med öronbedövande röst, avbryta, kaxa och... ja, till och med slåss, utan att någon egentligen ifrågasätter. Och att vi som kvinnor artigt och tyst står och lyssnar och nickar "intresserat".
Jag och Banana (fellow feminist<3) pratade om hur det skulle bli om vi började PRATA SÅHÄR JÄVLA HÖGT och förväntade oss att alla ska lyssna på våra überspännande historier och typ slog till folk för att det verkade sköj. Totalt kaos.
 
Mer reflektioner skulle dessutom snart komma. Efter ett tag kände jag och Bananis att vi var svintankade så vi drog och pissade i en gränd (fuck the police!! lol skjj) och gick sedan åt olika håll. Puss hej godnatt. Jag stannade vid Johannes Grill och köpte kebab, avled av fyllehunger. Där träffade jag rätt många grabbs jag känner och satt och babblade på med dem ett tag.
 
När folk började dra såg jag en kille jag var på dejt med en gång, men som jag sedan dess inte pratat med (vi klickade ej så bra och det rann ut i sanden). Nu steppade han fram till mig och frågade om han fick följa med mig hem, jag skrattade fram ett nej, hörru, så blir det inte. Han sa att han tänkte att han åtminstone skulle fråga. Jaa, friskt vågat, hälften vunnet, men alltså... Nej. Haha. 
 
Hur som helst så började vi vandra hemåt, hans kompis som jag också träffat tidigare gick dessutom med oss. Vi snackade på om somliga saker, och precis när vi skulle gå åt olika håll sa jag i något sammanhang, can't really remember how, att jag är feminist. De skrattade till, förvånade. Jag frågade "vadå, är inte ni det?".
 
Och reaktionen.
 
Hånet.
 
Skepsisen.
 
Wtf-blicken.
 
Jag stannade till och frågade vad de tror feminism handlar om egentligen. Föga förvånande kom direkt den gamla ramsan "FEMENISTER HATAR MÄN DE VILL UTROTA ALLA MÄN DE HATAR MÄN FUCK FEMENISMEN". Fin Flashback-retorik osv.

Jag, som vid det här laget nyktrat till rejält, drog ett djupt andetag och började lugnt förklara att nehej ni gubbar, det är absolut inte vad feminismen handlar om. Feminismen handlar om jämlikhet - att kvinnor ska kunna leva under samma förutsättningar som män, och inte alltid förminskas och förlöjligas och känna att de förlorar på så många plan i samhället. Att det finns en struktur, en patriarkal struktur, där män alltid gynnas, och att feminismen handlar om att uppmärksamma den här strukturen (och krossa den!).

Och då kommer det.

"Ameh. Män är ju rent biologiskt bättre på vissa saker. Fotboll, till exempel! Vem bryr sig om damfotboll, liksom? Håller ju inte alls samma klass, om man säger så. Kvinnor har sämre fysik och så äre bah."
 
Och var fan ska jag börja. Jag blir irrriterad bara av att skriva detta och tänka tillbaks på det. Först började jag med att medge att kvinnor av naturen är mindre byggda än män, för det är ett faktum och det går inte att komma ifrån.
 
Men att sedan säga att kvinnor i och med detta aldrig kommer bli lika bra och intressanta som män inom sport är ren och skär antifeminism. För det är det. De började direkt fräsa åt mig att så är det inte alls det är minsann fakta och "OM KVINNOR OCH MÄN SKULLE TÄVLA MOT VARANDRA I SPORT SÅ SKULLE JU MÄNNEN VINNA DIREKT!" och bekräftade i samma ögonblick det jag precis sagt - att de var antifeminister.
 
Genom att hävda att kvinnor inte är lika "bra" som män pga mindre kroppar förminskas, förlöjligas och trivialiseras kvinnors kapacitet något så fruktansvärt. Det är just genom denna inställning som kvinnor på ett strukturerat sätt förtrycks inom olika miljöer, inte bara sporten. Inom ALLT. När kvinnor börjar 'invadera' områden som tidigare var mansdominerade föds ett hat mot förändringen, "såhär ska det inte vara!", det blir fel i antifeministernas huvud. Kvinnorna ska *inte hålla på med manssaker*.
 
Och att säga att man visst är för jämlikhet samtidigt som man står och häver ur sig att damfotboll inte har samma "klass" (i cant believe im even writing that) som mansfotboll är att aktivt bidra till förtrycket. Jag förstår att (mans)fotboll ligger många killar varmt om hjärtat och att de dyrkar sina lag över allt annat, men att hylla sporten på bekostnad av kvinnors prestationer är INTE att verka för jämlikhet.

Vad jag tycker var så otroligt lustigt (läs sorgligt) var att de här killarna var så totalt oförmögna att se vilken maktposition de besitter i egenskap av vita män. De har liksom "prickat alla rätt" i samhällshierarkin och de vägrade gå med på det. Jag försökte förklara den maktstruktur som vårt samhälle, och hela världen, är uppbyggt på, att de i egenskap av vita män alltid kommer ha förtur - men det vägrade de inse. Och jag kan förstå det, för sanningen svider.
 
Vidare på tragikomik-skalan tycker jag det är så otroligt märkligt att de blev  SKITSURA över att kallas antifeminister när de obviously inte ville kalla sig feminister. Fatta att man är antingen eller. Man kan tycka olika om hur somliga frågor ska lösas - men i slutändan handlar det om man är för jämlikhet mellan könen och aktivt väljer att se det patriarkala förtrycket + kämpa mot det. Man kan inte vara "halvt feminist", precis som att man inte kan säga "asså jag är inte rasist men....... det är för många svarta i Sverige". Du är inte 50 % rasist då. Du är rasist.
 
Sist och slutligen vill jag bara säga att dessa två killar mer eller mindre medvetet använde några härskartekniker mot mig. Lustigt nog hade vi föreläsning om exakt det på fredagsförmiddagen så tro inte att de går obemärkta förbi.

Det var dels förlöjligande, att hånfullt skratta mig rakt i ansiktet och hävda att "alla feminister är galna!". Osynliggörande förekom också, att prata över huvudet på mig och säga "a men vi ska väl börja gå nu?" som att jag inte fanns där.
De försökte även avbryta mig, varpå jag för en gångs skull istället för att tystna pratade ännu högre utan att skrika - vilket faktiskt fungerade. Man ska inte hålla på och gasta på i mun på varandra, men när jag levererar ett valid argument och inte ens hinner prata klart innan nån brölar AMEH HÖRRÖ LYSSNA PÅ MIG NU så tänker jag kämpa på med bestämd röst. It worked.
 
Till slut tog den plötsliga debatten slut (mostly för att det var svinkallt men även för att de hade ca 0 fler argument att komma med). Jag sa att de inte skulle ta det som personliga påhopp, men att de måste förstå förtrycket och vad feminismen handlar om på riktigt. En av dem (som ville gå hem med mig tidigare) sa att han fått sig en tankeställare och skulle fundera lite, det kan ju vara pure bullshit men jag tror ändå på en viktig poäng i det.
 
För det är såhär. Folk tycker inte om att få statements som påverkar deras världsbild negativt och kommer därför göra allt för att förneka att det skulle vara på det sättet. Ingenting blir bättre av att man försöker pracka på folk sin ideologi och levnadssätt. DÄREMOT anser jag att det är otroligt viktigt att folk börjar fundera och analysera själva.

Innan jag visste vad feminism var så var jag också väldigt skeptisk mot den och trodde, precis som de här grabbarna, att den handlade om manshatande hysterikor som ville utrota det manliga könet från världen osv. Långsamt började jag dock inse vad feminism faktiskt är och nu kan jag inte leva utan den.
 
Alla får i sin egen takt inse varför feminism behövs. Jag hjälper bara till att få igång denna insikt genom att leverera några sanningar i ansiktet på dem som uttrycker antifeministiska åsikter. Så kan de gå hem och fundera på det sen. Och fucking sluta bidra till förtrycket någon gång.
 

 
Det var det. Antifeminismen i vardagen som fördärvar och förstör. Men pepp finns!
 
Medan vi argumenterade stod en person bredvid och lyssnade, rätt intressant beteende. Han peppade och höll med mig och försökte också förklara för killarna vad feminismen innebär. Tack till denna person, som jag inte ens vet namnet på men som hjälpte en rejält uppeldad, 160 cm kort feminist att föra fram sina åsikter till två väldigt skeptiska män. Guld värt med stöd. Fick det även från tjejerna i min studentkorridor senare, tack fina ni.
 
 
Nåväl.
Efter debatten gick jag hem och somnade ashårt (runt 5, hur länge pratade vi egentligen?).

Vaknade senare på morgonen av att mobilen plingade till.
 
Skåningen.
 
And so my frown turned upside down :-)
 
PUSSHEJ