MEN LÄGG NER!

 
 
 
Konversation på FB mellan mig och en manlig bekant för ett par dagar sen:
 
 
 
Så jävla ofräscht. Hur folk ens kan tycka det är LITE okej att skämta såhär förstår jag inte. Pratade med morsan pga blev så illa till mods, och hon höll med mig om sjukheten. Sen sa jag till snubben att jag ej vill höra rape jokes, varpå han snabbt tog tillbaks orden och bad om ursäkt. Mhm, damn right att du ber om ursäkt.
 
MEN VARFÖR? Varför kommer man ens på att säga en sån grej? Vem tycker seriöst att det är en smart idé att skoja till det om våldtäkt? Nu har jag ju aldrig blivit våldtagen men TÄNK OM. Tänk om jag skulle blivit det någon gång i mitt liv, mådde extremt dåligt av det och kämpade varje dag för att bearbeta händelsen - och så kommer någon och ba HÖHÖH SKA KOMMA HEM TILL DIG OCH VÅLDTA DIG! Jag kräks. Verkligen, kräks.
 
Och det sjuka är att det här är inget enstaka fall direkt. Många jag känner skämtar om våldtäkt and it makes me sick. Bara "smågrejer" som att när någon exempelvis förlorar i ett spel så brölar folk "ÖÖÖÖH FAN VAD VÅLDTAGEN DU BLEV!!!" och liknande. Ja, vi har ju t.o.m. det välkända fenomenet "facerape" när någon kapar ens facebook och skriver nånting. Ju mer jag tänker på det (att det kallas för en våldtäkt att ta över nåns facebooksida), desto sjukare känns det.
 
Min nya mission i livet har blivit att säga till folk som drar extremt opassande och äckliga skämt. T.ex. när jag var i Lund för några veckor sedan och en snubbe skojade om att "om man inte får ragg på krogen så finns det ju roofies" [rohypnol: våldtäktsdrog man lägger i drinkar], då kände jag hur blodet kokade och till slut sa jag åt honom att han fick lägga av.
 
I början kändes det jobbigt att samla ihop all sin kraft för att våga pipe up och säga STOPP - men nu känns det så jääävla bra. Att våga säga ifrån när folk häver ur sig de ena sjukheterna efter de andra, det krävs cudos och det behövs i det här samhället. Bara ett litet ifrågasättande kan göra så mycket, "ursäkta men hur tänkte du nu?". Bara se hur folk reagerar, om de ENS tänker på att de säger hemska saker.
 
Och JA, folk kanske tycker att du är gnällig och förstör stämningen (flera av mina manliga vänner har börjat vakta sin tunga i min närhet och säger ofta "åhnej, så får man ju inte säga när du är med!" när vi festar tillsammans) men det är ingenting mot den brutala bra-känslan som fyller en när man vågar gå emot en norm och känner att man kanske lyckades få några att ifrågasätta vad de egentligen sitter och säger.
 
Så våga mina vänner, VÅGA! Våga säga ifrån när andra sitter och drar sexistiska, slutshame:ande, rasistiska, antisemitiska, homo/transfobiska eller i allmänhet bara opassande "skämt". Vare sig det är i en stor grupp människor eller i en privat chatt som ovan - säg NEJ. Inte okej. Lägg ner. Varför trodde du att jag skulle skratta åt det där? Varför säger du såna saker? 
 
Det är ett litet baby-pyttesteg för att förändra den här skitvärlden.
 
FET FEMINISTKRAM PÅ ER
 
 
 

Down memory lane #4

 
 
 
Hej från Finland!

Befinner mig för närvarande i Ekenäs, staden där jag tillbringade en stor del av min barndom (var åtta år när vi flyttade hit, och tolv när vi drog). För de som inte visste det så är merparten av min släkt härifrån och det är även här jag tillbringar somrarna. Vi har en rätt ambivalent relation, staden och jag, men det är en annan historia.
 
 
Wöö, sommar-Ekenäs.
Snodde bilden från Ekenäs Gästhamn.
 
Anyway. Eftersom jag nu är back in town tänkte jag att dagens down-memory-lane får handla om saker som har hänt här, då alltså under gymnasieperioden. Sommaren efter ettan tog jag kontakt med mina vänner här i stan igen och sedan dess har vi gjort det till en tradition att hänga med varandra varje sommar och när jag nu lyckas ta mig hit (som nu!). 
 
Ska berätta om ett fint minne jag har härifrån som utspelade sig för nästan exakt tre år sedan, dvs vintern 2010. Jag hade nyligen fyllt 18 och skulle flyga ensam för första gången, och fastän jag upplevde mig som världsvan så var jag nervös - tänk om jag inte hittade gejten? Tänk om jag glömde min väska någonstans? Tänk om det var något fel på planet? Jag nojade sönder fastän det egentligen inte alls var någon stor grej att flyga mellan grannländerna.
 
För att förstärka paniken ytterligare visste jag inte heller hur jag skulle ta mig från Vanda flygplats till Ekenäs. Nu när jag flugit ensam flera gånger vet jag exakt var bussarna till tågstationen går, men när jag var 18 trodde jag att jag aldrig skulle hitta och att det skulle sluta med att jag fick sova på flygplatsen lol (aldrig hört talas om att fråga efter directions??). Det var HOWEVER då en kille jag känner erbjöd sig att komma och hämta mig... och det var typ så det började.
 
När jag landat gick jag ut genom huvudentrén och såg mig nervöst omkring - och där var han. Jag minns att han stannat i nån taxi-fil och att jag fick tokslänga in min väska i baksätet så att vi kunde dra därifrån fort som fan eftersom det var förbjudet att stå där, smooth. Eftersom han gjorde sin militärtjänst vid den tiden hade han uniform på sig och jag ba tihi (har ett foto på honom från den kvällen, med snaggat huvud, uniform och en hand på ratten = sexäy. Kollar på det fotot ibland.).
 
Nåväl. Vi stannade i en random stad på vägen (hade en timmes bilresa framför oss) och käkade på McDonalds, minns att jag totalt glömde bort ordet för pommes frittes på finska och ba... vänta vad fan heter det nu igen?! när jag skulle beställa, varpå han ryckte in och så garvade vi åt det. Ni vet såna där smågrejer som egentligen inte betyder någonting men som man ändå minns flera år senare av någon anledning.
 
Sen kom vi till Ekenäs och bestämde oss för att ses lite senare på kvällen. Då hämtade han mig igen och så hängde vi hemma hos honom (hur många gånger åkte jag inte ut dit egentligen?), och mitt i allt slutade det med att jag skulle sova där. Jag la mig på en madrass på golvet, men det dröjde inte länge förrän jag viskade "kan jag inte komma och lägga mig uppe hos dig istället?". 
 
:-)
 
 
18-åriga Fine.
Har samma kors runt halsen än idag.
 
Det var ganska mycket som hände i samband med den kvällen, men jag tror jag stoppar här. Det är nämligen så att jag har skrivit om den här killen förut: för nästan exakt ett år sedan när jag var extremt heartbroken pga break-upen med exlover så skrev jag ett inlägg där jag drog paralleller till hur min relation med den här finlandssvenska snubben också gick i graven. Inlägget kan läsas här
 
Mjaa. Min heartbreak gick över, som den alltid gör, men ett tag saknade jag honom något så fruktansvärt. Jag tänkte på en sak han skrev till mig i ett sms som jag aldrig glömmer, och då kändes det så dumt att vår relation måste sluta som den gjorde. Men det kanske var lika bra.
 
Jag vet att han har flickvän nu och jag är truly glad för hans skull, hon är probably bättre för honom än vad jag någonsin kunde vara... men det känns underligt ibland, att man en gång hade en sån relation och sen mitt i allt har det gått en massa år och så är allt helt annorlunda. Lite overkligt, in a way.
 
HÅHÅJAJA. Memory lane kan vara kämpig ibland.
Hoppas allt är bra med er!
 
kräm~
 
 
 
 
 
 

Down memory lane #3

 
 
MÖÖÄÄÄ
 
 
 
Gillar stabiliteten i att man lyckas få röven in i duschen kl 16 på kvällen och vid det laget har det typ blivit natt utanför.
 
 
Men en rätt tjusig solnedgång, ne c'est pas?
 
Nåja. Nu har jag varit och rotat i minnesarkivet igen och hittat lite mer tramsigheter. Funderade på det här med oskulden och när den rök, det var ju en fin historia som borde berättas för allmänheten och sådär. Haha eller? Var länge lite skeptisk till huruvida jag skulle posta den här storyn eller inte, MEEEN sen tänkte jag why the fuck not. Som alltid gissar jag att det möjligtvis finns någon som kan relatera till stolligheterna. 
 
Here it goes:
 
När jag blev 16 bestämde jag mig för att det var dags - nu skulle jag ligga för första gången. Jag kände mig redo och sugen och ville väl mest att *första gången* skulle vara över så att hypen kunde lugna sig och jag skulle få möjlighet att utforska the wonderful world of penis lite mer.
 
And then I met him. Jag tyckte han var the shit, han var ett år äldre än mig och när man var 16 var det liksom världens grej (han skulle ju fylla 18!). Han var allmänt känd som en *badboy* och hade alltid något knas för sig. När jag tänker tillbaka är jag inte säker på om han någonsin var icke-hög när vi hängde, stabilt.
 
Anyway. Vi träffades på en fest och började hångla rätt snabbt, han var ju såå cool och snygg och farlig. Blev ju inte direkt värre av att han kallade mig sin lilla ängel och sa att han ville bli tillsammans med mig (här var det ju antagligen weedet som talade men det fattade ju inte 16-åriga jag som ba tihihi). Så vi träffades ett par gånger och låg och hånglade och höll på - och sen mitt i allt skulle det ske. THE SEX. Jag skulle bli "skuld" och därmed fri från okunskapen.
 
Jag minns att han frågade om vi skulle ha sex och att jag sa att jag var oskuld, varpå han blev chockad och ville försäkra sig minst fem gånger om att det verkligen var lugnt. Och ja, det var det - jag och fitty kände oss redo att ta emot en penis. När kondomen var på var jag ofantligt pirrig - nu skulle det äntligen hända! Precis som för många andra gjorde det rätt ont och åtskilliga gånger sa han åt mig att slappna av i benen, det funkade inte om jag skulle ligga och spänna mig sådär. Lätt för honom att säga när jag var så toknervig!
 
Det hela var över rätt snabbt, han hade egentligen inte mycket mer moves än jag och det där med att hålla sig verkade han inte tro på lol. Blir ändå lite stolt över mitt 16-åriga jag när jag bläddrar tillbaks i mina dagböcker och läser om de gånger vi knullade, jag tyckte redan då att det var trist att sexet alltid var över så fort och att jag aldrig ens fick chansen till en orgasm - vilket ju var väldigt orättvist och det var jag medveten om. 
 
Hur som helst så var jag aningen förblindad av den här killens "mystik" och vi träffades några fler gånger under resten av gymnasiet. Han stod för den äventyrliga delen av mitt liv, en gång hade vi sex under en trappa på en skolgård mitt i natten exempelvis, och det var nog mest därför jag var intresserad av honom. Långsamt började han försvinna ur mina tankar (i och med att så många andra killar blandades in i mitt liv) och den sista gången vi låg med varandra var i början av 2011 - dvs ett bra tag sedan. 
 
Det här står i min dagbok från den kvällen:
 
"Sen jag drog hem till (namn)... Ja, det är sant. Han hade ringt mig flera gånger under kvällen och full som jag var så kändes det som en bra idé att dra dit. Och ja, vi hade sex. Det var väl okej. Efter att min vibrator nu har givit mig min 12:e orgasm så känns sex meningslöst. Drog hem kl halv sex på morgonen. Orkar inte snacka mer om eller med honom. Bye!"
 
Och så var det med det. Vibratorn for the win, det var på den tiden jag precis börjat fatta hur orgasmer fungerade och då kändes allt annat ganska passé. Sedan skaffade han tjej och det var slutet på den eran. Vi ringdes nån gång men det hela kändes rätt forcerat så jag tog bort honom på Facebook och sedan dess har vi inte haft någon kontakt. Det är faktiskt skönt.
 
Jag kommer alltid komma ihåg honom eftersom han var den första jag låg med, men i och med att mitt sexuella spektrum har vidgats markant sedan den tiden så har jag insett att sexet vi hade faktiskt var ganska mediokert. Framförallt faktumet att han typ totalsket i min njutning, what's up with that? Känns väl inte som den största förlusten direkt, mehe. Även om det var rätt lustigt att lyssna på hans pundarsnack.
 
 
Sen blev jag äldre och fattade lite mer om hur det skulle vara.
Bild från hemsidan Rookie.
 
 
Nu ska jag samla ihop mig och dra iväg på en genusföreläsning på universitetet så småningom. Yaay, första gången jag är utomhus idag osv.
 
Ha're!