Längtningar II

 
 
Shueu.

Kom hem för någon timme sedan, har inte varit i huset sedan åtta på morgonen. Har haft seminarium, jobbat inför nästa, suttit på stadsbibblan och läst Peter Madsens underbara serie Valhall om asagudarna (sviiinintresserad av nordisk mytologi), fikat med socbrudarna i tre timmar och vikit mig av skratt på Stora torget, hängt med mamma. Bra dag. Värd dag.

När jag kom hem blev jag lite förskräckt över att blomkrukorna på min fönsterbräda flyttats omkring, tänkte först att någon brutit sig in och möblerat om för att jävlas med mig. Fattade en sekund senare att det var vaktmästaren som varit här och äntligen fixat mina persienner som varit trasiga i more or less ett år. Fett.

Och så avslutades dagen med att jag satt på balkongen i den svala kvällsluften och rökte en cigg och lyssnade på Fireflies med Owl City, lite cheesy jag vet, och funderade på livet.
Allting är så bra nu; skolan flyter på och jag känner mig fin och jag har en massa klockrena vänner och skitbra föräldrar och jag har pengar så det räcker och jag bor hur bra som helst och det börjar äntligen bli varmare ute och jag ska bli skolinformatör för RFSU och jag får så många komplimanger för min blogg hela tiden och allting är bara så jävla LUGNT.

Och ändå så längtar jag. Jag längtar så mycket att jag ibland inte kan sova. Det är främst på kvällarna det kommer, för när det är dag och ljust ute och jag sysselsätter mig med saker som skolan eller hänger med fina vänner så tänker jag inte på det och då är allt bra.
Men sen blir det mörkt och jag är ensam och då kryper längtan fram ur den där undangömda platsen någonstans längst in, och då kan jag inte sluta tänka. Eller längta.

Ibland vill jag gråta, men jag vet inte riktigt för vad. Jag är ju inte ledsen egentligen, bara så inihelvetes längtig. Och jag antar att det bara är nu för att våren kommer och det blir varmt ute och jag vill ha vårkänslor för någon och vara pirrig, men jag är inte det och då får all min längtan liksom inget utlopp.

Så jag längtar vidare. Längtar och väntar.
 
 
En uppgiven Fine.
 

Håhåjaja. 
Godnatt på er.

Längtningar

 
 
Hej.

Idag var jag längtig. Jättelängtig. Det kändes verkligen i hela kroppen.

Allting började efter att jag kommit hem från skolan. Höll på att laga middag och väntade på att pastan skulle koka så jag satt vid köksbordet stirrade ut på det högst deprimerande vädret. Då kände jag att jag längtade så sjukt mycket. Efter något, efter någon. Jag ville pussas, kramas, gosa, ligga. Det kändes så starkt att det nästan gjorde ont.

Ville ha någon att träffa. Ville ha någon att gå hem till. Ville ha någon som skulle komma till mig. Jag längtade efter att hoppa på en buss eller ta cykeln hem till den här någon och bara slänga mig i dennes armar och pussas i flera timmar och dra fingrarna längst med dennes ansikte och kyssa denne person på ryggen och dofta på dennes hår och bli rörd av denne.

Jag längtade efter någon att ligga och prata hemligheter med på natten. Jag längtade efter att krypa nära någon och se denne i ögonen och bli lite generad och titta bort och få höra "nej, varför tittar du bort?" och svara "för att du är fin" och se personen rodna lyckligt. Jag längtade efter att någon skulle le mot mig på ett sådant sätt att man inte behövde säga någonting.

Jag längtade efter mycket. Mest längtade jag efter att känna något. Någon.
 
 
 
Jag kan vara stolt
Det borde jag va
Var nere på noll
Men jag kom tillbaks
Att vända sig om
Fastän det gör så ont
Jag tar det från början
Jag kan vara stolt

Jag är vacker i kväll
Kan ingen se
Att jag är vacker i kväll
 


Idag hade jag ett givande PPU-seminarium om jämställdhet och genus med min grupp från socionomprogrammet, och sedan ett ännu mer lärorikt möte på RFSU Uppsala om associationer till sex samt normkritik. Det har varit en riktigt bra dag.

Men längtig.

Pusshej

Drakar och... spöken?

 
 
Tjoflöjt!

Ikväll hade jag Game of Thrones-kväll hos min polare för tredje veckan i rad, och i sann fantasy-anda fortsatte vi efteråt med att kolla på How To Train Your Dragon som jag for some reason fortfarande inte sett. Och jag kan ju bara säga... att I absolutely loved it.
 
Nog för att jag är ett fan av animerade filmer i sig (såg även Wreck-it Ralph och Up nyligen, ljuvliga), men detta var någonting alldeles, alldeles magiskt. Med sina 8.2 poäng på Imdb har den för länge sedan kvalificerat in sig på topplistan och det med rätta!
 
Lyssna bara på den här låten från filmen. Grät faktiskt lite för att vara ärlig, ehe.
 
 
 
Nåväl.

När jag sedan skulle cykla hem blev jag dock lite startled. Skulle precis lägga på musik i hörlurarna när jag hörde ett mystiskt jamande från den lilla skogsdungen på andra sidan gatan. Tänkte att det förmodligen bara var en katt som tjurade lite, men "jamandet" fortsatte och övergick snart i riktiga... ylanden?  Det lät inte som någonting jag någonsin hört förut.
 
På samma gång smällde det till från ett av fönstren i huset bakom mig och jag trodde fo' sho' att min sista stund var kommen. Har sett alldeles för många skräckfilmer i mina dagar och tänkte att nu kommer the grudge-tjejen och tar mig. Först kommer ju liksom katten, och sen monstret... Min polare kom ut och kollade eftersom jag sms:ade honom i panik, men då hade ljudet såklart försvunnit. Nedrans.

Började cykla hemåt och såg då några harar på vägen, började fundera om det kanske var de som skränat så. Liksom nåt mysko parnings- eller lockrop. Läskigt var det i alla fall (och tyvärr ingen drake, snyft)!

Nu är jag dock hemma and all is well! Imorrn ska jag leda PPU om feminism och genus, och senare på kvällen är det dags för RFSU-möte igen. Busy, busy.

Pusshej!